Björn Fries skriver på NEWSMILL om Maria!

www.newsmill.se/artikel/2010/01/11/ber-ttelsen-om-maria-och-arbetsmarknadspolitiken


Berättelsen om Maria och arbetsmarknadspolitiken. 

Publicerad 2010-01-11. Författare: Björn Fries, narkotikadebattör (S).


Narkoman, cancersjuk och ett dödfött barn – ändå ska Maria stå till arbetsmarknadens förfogande. Hur man än väljer att se denna historia är det inte rimligt, skriver Björn Fries, tidigare regeringens narkotikapolitiske samordnare.  

Jag vill återge en berättelse som jag fick höra när jag besökte Stockholms Brukarförenings (intresseorganisation för narkotikamissbrukare som vill ha rätt till ett värdigt liv och riktig vård) julbord strax innan julhelgen. En väldigt försynt, späd och lite tillbakadragen tjej kom fram till mig och bad om ursäkt och frågade om jag orkade höra hur hennes liv sett ut under det gångna året. Lite halvstressad svarade jag naturligtvis ja, som artigheten kräver. Jag skulle ju hinna med ett besök på mitt fina jobb och sedan hinna passa flyget hem till mitt trygga hem för att fira ännu en jul med allt som där ingår. Då fick jag höra följande gripande, hemska och absurda årsberättelse:divdivJag vill återge en berättelse som jag fick höra när jag besökte Stockholms Brukarförenings (intresseorganisation för narkotikamissbrukare som vill ha rätt till ett värdigt liv och riktig vård) julbord strax innan julhelgen. En väldigt försynt, späd och lite tillbakadragen tjej kom fram till mig och bad om ursäkt och frågade om jag orkade höra hur hennes liv sett ut under det gångna året. Lite halvstressad svarade jag naturligtvis ja, som artigheten kräver. Jag skulle ju hinna med ett besök på mitt fina jobb och sedan hinna passa flyget hem till mitt trygga hem för att fira ännu en jul med allt som där ingår. Då fick jag höra följande gripande, hemska och absurda årsberättelse:

“Jag heter Maria och är en 26 årig gift tvåbarnsmamma med en son på två år och en dotter på sex. Min man är inte narkoman och vi bor i en friköpt villa utanför Stockholm. Jag är narkoman och har använt opiater mer än halva mitt liv. Jag vill inget hellre än att lämna mitt missbruk och leva ett vanligt liv och vara viktig för min man och mina barn. Mitt 2009 har varit ett helvetesår! Jag söker upp brukarföreningen i mars månad för att jag var ledsen över att det dribblades från socialtjänsten med min ansökan till Maria beroendecentrums subutexbehandling (anm. läkemedelsassisterad behandling för opiatmissbrukare). Men till slut så gick det äntligen i lås och jag fick min behandling.

Då visar det sig att jag är gravid! Vi planerade en abort, vilket som man sa, var en rutinåtgärd vid så tidig graviditet. Under narkosen händer något, jag vaknar inte upp och ligger i koma under tolv dagar. När jag vaknar upp så har det hänt saker i min kropp. Jag har drabbats av en ämnesomsättningsrubbning och mina njurar var allvarligt skadade! En njurtransplantation diskuterades och min syster stod beredd. En annan sak-mitt foster fanns fortfarande kvar i min mage!

En månad går. Hemtjänsten kommer hem till mig varje kväll och ger mig intravenös näring för att jag ska klara mig. Då får jag inte subutex utan suboxon av Maria beroendecentrum för mitt beroende. Subuxon är ett alternativt läkemedel till subutex som ska göra det svårare att missbruka, men som gör mig sjuk och som jag också hört kan ge skador på mitt foster! Oron för att ha matat fostret med detta gör mina kommande månader otroligt ångestfyllda. Maria beroendecentrum hotar mig med utskrivning från behandlingen för att jag vill gå till min vanliga mödravårdscentral som jag känner och som känner mig väl, och inte till den som de anvisar. Jag kan också tillägga att min man och jag just lämplighetsprövats som föräldrar av socialtjänsten och klarat det med glans!

Ett par månader till går och jag är i graviditetsmånad sex. Jag befinner mig i brukarföreningens lokal i Stockholm då jag känner att något är fel. Ber dem ringa en taxi. Vattnet går och jag körs till Huddinge sjukhus. Min son Max som föds får leva i tolv timmar!

Efter detta går jag ner mig i en djup depression. Jag blir erbjuden mediciner av Maria beroendecentrum eller inläggning på deras avgiftning. Inte det jag önskade i en djup livskris. Jag får hjälp via brukarföreningen att få träffa en bra öppen psykvård och ett privat institut som låter mig delta i workshops kring mitt sorgearbete.

Nu kommer nästa dråpslag: jag har fått något som heter Non-Hodgkins lymfom, vilket innebär cancer i lymfkörtlarna! Maria beroendecentrum vägrar att byta ut min subutex mot metadon trots att subutex innehåller något som gör att den krockar med riktiga opiater som jag får som smärtlindring för min cancer. Jag slutar att gå till Maria beroendecentrum. Jag orkar inte kriga med dem längre. Jag fixar mitt metadon på annat sätt.

Min cellgiftsbehandling får mig att må skit!! Varje onsdag ligger jag med cellgiftsdropp som gör mig sängliggande i ytterligare två dagar. Man kan ju tycka att det skulle räcka nu. Men än är inte mitt 2009 klart. Cellgifterna fungerar inte. Metastaserna ökar!

I månadsskifte november/december i år så får jag ett löfte om att min behandling för heroinmissbruket ska föras över till Huddinge sjukhus i början av nästa år. Samma klinik som behandlar mig för min cancer. Där ska jag få metadon! Äntligen något positivt!

I detta läge så skickar jag in min ansökan till försäkringskassan om att få vara sjukskriven. Jag får avslag och jag ska stå till arbetsmarknadens förfogande och söka jobb! Jag ger nästan upp. Blir ledsen, arg och uppgiven. Hur ska jag orka med behandling för ett svårt narkotikaberoende, cancerbehandling och sorgearbete samtidigt som jag ska ut och söka jobb?”

Så här långt hann Maria i sin berättelse för mig innan vi skildes åt. Jag vill ställa några frågor till de som är högst ansvariga för att hjälpa Maria och andra i liknande situationer:

Till Socialtjänstminister Maria Larsson: Anser du att Maria har fått den vård och bemötande som hon har rätt till? Om du inte tycker så, vad tänker du göra för att detta aldrig ska drabba någon annan?

Till Socialförsäkringsminister Christina Husmark: Anser du att Maria inte ska vara sjukskriven? Om du inte tycker så, vad tänker du göra åt försäkringskassans besked?

Till Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin: Tror du att Maria klarar av att jobba i denna situation? Om du tror det, vilket jobb tror du att hon får?

Det här är en helt autentisk och korrekt återgiven berättelse om en sjuk tjej i välfärdens Sverige år 2009. Jag kan bara undra om det är Maria och andra i liknande situationer som ska betala alliansens skattesänkningar och jag hoppas att någon av ansvariga ministrar kan ge ett begripligt svar på mina och Marias frågor!