Intresseanmälan

Rosenlunds beroendemottagning torsdag den 9 mars 2017.

?Gårdagens kyla har övergått i ett mildare väder. Snön har redan börjat smälta och det är blött på Stockholms gator. Åker till Rosenlund. Tänder lyset i väntrummet, brygger kaffe och ställer fram nygjorda ostsmörgåsar.

Efter en liten stund kommer det in en tjej. Hon tar en macka och sätter sig sedan för att prata en stund. Hon berättar att hon för några år sedan drabbades av cancer. Därav följde en tuff behandling med både strålning och cellgifter. Hon tappade aptiten och hade svårt att äta. Men nu mår hon bra igen.

?Gårdagens kyla har övergått i ett mildare väder. Snön har redan börjat smälta och det är blött på Stockholms gator. Åker till Rosenlund. Tänder lyset i väntrummet, brygger kaffe och ställer fram nygjorda ostsmörgåsar.

Efter en liten stund kommer det in en tjej. Hon tar en macka och sätter sig sedan för att prata en stund. Hon berättar att hon för några år sedan drabbades av cancer. Därav följde en tuff behandling med både strålning och cellgifter. Hon tappade aptiten och hade svårt att äta. Men nu mår hon bra igen.

Några till kommer in i rummet. Jag får än en gång höra positiva saker om Rosenlunds beroendemottagning. De flesta som går här verkar vara nöjda vilket verkligen glädjer mig att höra. En av personerna berättar att hennes kontaktperson är mycket noggrann och bra. Hon tar genast tag i saker vilket uppskattas av patienten.

En tjej berättar att hon för flera år sedan hade metadon men sedan slutade med behandlingen. Efter en tid så fastnade hon i drogerna igen och såg därför ingen annan utväg än att börja med metadon på nytt. Hon säger att hon håller sig drogfri och tycker att behandlingen fungerar bra.

Några går. Några andra kommer. En tjej berättar att hon väntar på att få komma till något slags boende. Hon har svårt att hålla sig borta från drogerna och säger att hon just nu är positiv på det mesta i drogväg. Hon vill bryta detta innan det gått för långt. Jag tror att hon kommer fixa det. Att verkligen vilja kan hjälpa en i många situationer.Jag förstår att hon vill och jag hoppas innerligt att den viljan kommer leda henne framåt.

Samtalet i rummet kommer sedan in på försäljare av droger. Jag får veta att det numera är vanligt att langare blandar ut heroinet med tex tabletter vilket många gånger kan vara förenat med fara.

En kille är kvar i rummet på slutet. Han dricker en kopp kaffe och säger att han sedan ska iväg till kyrkan där de dagligen bjuder på fil, flingor och lättare luncher.

Klockan närmar sig elva och det har blivit tomt i rummet. Tycker det har varit rätt lite folk här idag. Jag plockar undan och ställer tillbaka mina saker. Torkar av bordet, åker hissen ner och lämnar Rosenlund för denna gång.

Skrivet av Linn Nystedt.

 

I väntrummet på St:Eriksteamet onsdag den 8 mars 2017.

?Denna onsdag morgon bjuder på snö och vinterlikt väder. Som vanligt gör jag i ordning smörgåsar och plockar ihop tillbehören, sedan åker jag iväg till St:Eriksteamet. Börjar med att titta in i väntrummet och heja på de som är där. Det är några stycken. Sedan kokar jag kaffe och dukar fram fikat.

En kille säger att han bett personalen om en höjning på sitt metadon. Men han har ännu inte fått något besked om detta. Istället har han fått veta att han får vara ledig en dag i veckan. Det kommer in fler personer i rummet. De tar fika och sätter sig sedan ner.

En person berättar att han har en ADHD-diagnos men att han inte får någon medicin för detta. Det gör honom arg eftersom han säger att han ju är i behov av centralstimulerande läkedmedel för att leva ett bra liv.

?Denna onsdag morgon bjuder på snö och vinterlikt väder. Som vanligt gör jag i ordning smörgåsar och plockar ihop tillbehören, sedan åker jag iväg till St:Eriksteamet. Börjar med att titta in i väntrummet och heja på de som är där. Det är några stycken. Sedan kokar jag kaffe och dukar fram fikat.

En kille säger att han bett personalen om en höjning på sitt metadon. Men han har ännu inte fått något besked om detta. Istället har han fått veta att han får vara ledig en dag i veckan. Det kommer in fler personer i rummet. De tar fika och sätter sig sedan ner.

En person berättar att han har en ADHD-diagnos men att han inte får någon medicin för detta. Det gör honom arg eftersom han säger att han ju är i behov av centralstimulerande läkedmedel för att leva ett bra liv.

Avgiftningar kommer på tal. Det är något som de flesta i rummet verkar ha egna erfarenheter av. Så fort man är ren skrivs man ut men alla är eniga om att det är ju då man blivit ren som den verkliga kampen börjar.

Jag kokar mer kaffe. En tjej sitter och halvsover, råkar spilla ut kaffet på fåtöljen och sina jeans. Hon blir arg över att hon tappade koppen men säger att det beror på att hon får kramp i händerna.

Fler personer kommer in i rummet och jag kokar mer kaffe. En tjej tycker det är dags att förnya denna gamla kaffebryggare.

En person berättar att han har subutex och får sina tabletter krossade på teamet. För att han inte ska kunna sälja dem vidare. Jag får också veta att behandling med metadontabletter blivit allt vanligare.

En tjej kommer in i rummet. Hon kommer fram och ger mig en kram. Hon är orolig för att hon är gravid. Hon är inte redo att få flera barn. Senare idag ska hon testa sig för att få reda på om hon verkligen är med barn. Jag önskar henne lycka till.

En tjej berättar att hon sover dåligt varje natt. Hon brukar somna framåt morgonen och får därför inte många timmar per natt. Hon tycker det är väldigt jobbigt vilket jag verkligen förstår.

Morgonen har övergått i förmiddag och det är dags för mig att gå vidare. Den andra kannan med kaffe är slut liksom mackorna. Jag plockar undan efter mig och torkar av bordet. Sedan ber jag de som är kvar i rummet vara rädda om sig och säger på återseende om en vecka. Lämnar St:Eriksteamet och går ut i det vintriga Stockholm igen.

Skrivet av Linn Nystedt.

 

Besök på Rosenlunds beroendemottagning torsdag den 2 mars 2017

?Jag fixar mackor och plockar ihop tillbehören. Sedan beger jag mig iväg mot Rosenlund. Åker hissen upp till våning fem och ringer på hos personalen som öppnar åt mig. Sedan kokar jag kaffe och dukar fram det jag har med mig.

Efter en liten stund kommer ett par personer in i rummet. De tar av fikat och slår sig ner i soffan. En av dem säger att personalen här på teamet ibland brukar missa att be om urinprov. Ibland kan det därför dröja upp till tre veckor innan han behöver lämna något prov.

Vi diskuterar sedan sommaren. Längtan efter ljus och varmare väder. Det kommer några fler personer. Jag kokar mer kaffe. En kille berättar att han varit förkyld i flera veckor men att han nu mår bra.

Jag fixar mackor och plockar ihop tillbehören. Sedan beger jag mig iväg mot Rosenlund. Åker hissen upp till våning fem och ringer på hos personalen som öppnar åt mig. Sedan kokar jag kaffe och dukar fram det jag har med mig.

Efter en liten stund kommer ett par personer in i rummet. De tar av fikat och slår sig ner i soffan. En av dem säger att personalen här på teamet ibland brukar missa att be om urinprov. Ibland kan det därför dröja upp till tre veckor innan han behöver lämna något prov.

Vi diskuterar sedan sommaren. Längtan efter ljus och varmare väder. Det kommer några fler personer. Jag kokar mer kaffe. En kille berättar att han varit förkyld i flera veckor men att han nu mår bra.

En person berättar om den svåra saknaden efter sin sambo som dog för ett år sedan.Han säger att han nu kan prata om det utan att börja gråta. Det kunde han inte förr.

En tjej säger att hon snart ska åka på semester med sin vän. De ska boka en sista minuten resa.

Jag sätter upp informationsbladen om Ljuspunkten. Jag delar även ut lappar till tjerna som kommer. Passar även på att berätta lite om denna stödgrupp och önskar dem även välkomna.

En kille berättar om sin behandling med subutex. Han tycker att han fungerar bra på medicinen, att den underlättar för honom i hans vardag. Det glädjer mig att höra.

Det kommer in en person. Han ser blek och trött ut. Han berättar att han precis legat inne på sjukhus eftersom han haft en infektion i kroppen och mycket hög feber.

På slutet kommer det plötsligt flera personer in i rummet. Jag kokar en till kanna med kaffe. De frågar mig om mina erfarenheter av metadonnedtrappning. Jag berättar kortfattat hur jag gick till väga för att sluta med substitutionsbehandling. De säger att de också skulle vilja sluta men att de aldrig skulle klara det. Jag försöker förmedla att ingenting är omöjligt samtidigt som jag också är noga med att betona allt allt har sin tid. Och om man någon gång kommer till beslutet att sluta så är det viktigt att göra det långsamt. Det är i alla fall vad jag tror.

Smörgåsarna är slut och klockan har plötsligt blivit elva. Jag torkar av borden och plockar undan efter mig. Personen som är kvar frågar skämtsamt om cafeterian stänger nu. Ber honom ha det bra och säger på återseende.

Skrivet av Linn Nystedt.

Besök på St:Eriksteamet onsdag den 1 mars 2017.

?Jag gör det jag ska. Plockar ihop en påse med nygjorda ostsmörgåsar, kaffe och mjölk. Block, penna samt informationsbladen om "Ljuspunkten." Sedan åker jag iväg. Solen kämpar sig så smått igenom molnslöjan på himlen och man kan ana en liten,liten försmak av våren ute. När jag kommer fram till St:Eriksteamet så börjar jag med att sätta upp informationsbladen. Jag hejar på personal och patienter. Sedan kokar jag kaffe och dukar fram fikat.

Det sitter några stycken och snackar i väntrummet. Jag slår mig ner med dem. En person säger att han genomgått flera olika sorters röntgen. Han är lite orolig ifall han drabbats av prostatacancer. En annan person säger att han kände sig nedstämd imorse utan att riktigt förstå varför. Han hade en lten dipp men tycker att det känns lite bättre nu.

?Jag gör det jag ska. Plockar ihop en påse med nygjorda ostsmörgåsar, kaffe och mjölk. Block, penna samt informationsbladen om "Ljuspunkten." Sedan åker jag iväg. Solen kämpar sig så smått igenom molnslöjan på himlen och man kan ana en liten,liten försmak av våren ute. När jag kommer fram till St:Eriksteamet så börjar jag med att sätta upp informationsbladen. Jag hejar på personal och patienter. Sedan kokar jag kaffe och dukar fram fikat.

Det sitter några stycken och snackar i väntrummet. Jag slår mig ner med dem. En person säger att han genomgått flera olika sorters röntgen. Han är lite orolig ifall han drabbats av prostatacancer. En annan person säger att han kände sig nedstämd imorse utan att riktigt förstå varför. Han hade en lten dipp men tycker att det känns lite bättre nu.

Det kommer in några till i rummet. De tar av fikat, sätter sig sedan ner. Flera av dem bär på känslan av att känna sig omyndighetsförklarad här på mottagningen. Hur personalen alltför ofta behandlar patienterna som små barn.

En tjej kommer in. Hon kommer fram till mig och säger att det inte är så bra just nu. Hon ger mig en kram och går sedan vidare.Hon ska ha ett möte med personalen.

En kille berättar om då han låg inne på avgiftning. Så fort han var ren blev han utskriven. Men då han kom hem vart han riktigt dålig.

Den första kannan med kaffe är slut varpå jag brygger en till. Det kommer in en person,tar en kopp kaffe och slår sig sedan ner bredvid mig. Han berättar hur han en gång trapade ut sitt metadon. Sedan tog han återfall och valde därför att börja med behandlingen på nytt. Han har nu 20 mg och säger att han trivs bra med den låga dosen.

Diskussionen i rummet kommer sedan att handla om urinprover och dess olika gränsvärden. Flera stycken säger att de lämnat rena prover på andra ställen, tex avgiftningar och boenden. Men att när samma prover lämnats på mottagningen så har de plötsligt varit positiva. De säger att det beror på att de olika ställen har olika kriterier för gränsvärden. Personerna säger också att de har känslan av att personalen på teamet bara vill bli av med dem.

Plötsligt är klockan elva. De flesta har gått. Killen som är kvar frågar om vi ska göra sällskap mot tunnelbanan. Jag plockar undan efter mig och torkar av borden. Sedan går vi från teamet tillsammans. Vi skiljs åt efter en bit. Jag ber honom vara rädd om sig och säger på återseende om en vecka.

Skrivet av Linn Nystedt.

Nya e-postadresser

Vi i Stockholm Brukarförening har nya e-postadresser.

Ni hitar dem nedanför tillsammans med en liten beskrivning av arbetsområde:

Generell e-post för föreningen:
stockholm@brukarforeningarna.se

Lena Nordström, Verksamhetsansvarig
lena.nordstrom@brukarforeningarna.se

Niklas Eklund, Ordförande
niklas.eklund@brukarforeningarna.se

Magnus Brahn, IT & kommunikation 
magnus.brahn@brukarforeningarna.se

Chrstina Paulsrud, Talesperson
christina.paulsrud@brukarforeningarna.se

Markku Virtanen, Volontär
markku.virtanen@brukarforeningarna.se

Linn Nystedt, Volontär
linn.nystedt@brukarforeningarna.se

Vi i Stockholm Brukarförening har nya e-postadresser.

Ni hitar dem nedanför tillsammans med en liten beskrivning av arbetsområde:

Generell e-post för föreningen:
stockholm@brukarforeningarna.se

Lena Nordström, Verksamhetsansvarig
lena.nordstrom@brukarforeningarna.se

Niklas Eklund, Ordförande
niklas.eklund@brukarforeningarna.se

Magnus Brahn, IT & kommunikation 
magnus.brahn@brukarforeningarna.se

Chrstina Paulsrud, Talesperson
christina.paulsrud@brukarforeningarna.se

Markku Virtanen, Volontär
markku.virtanen@brukarforeningarna.se

Linn Nystedt, Volontär
linn.nystedt@brukarforeningarna.se

Tina Sander, styrelsemedlem
tina.sander@brukarforeningarna.se

Marie-Louise Metzger, praktikant
marie-louise.metzger@brukarforeningarna.se

 

St:Eriksteamet onsdag den 15 februari 2017

?Denna tidiga onsdag morgon bjuder på solsken och nästintill vårlikt väder. Med en välfylld fikapåse åker jag iväg till St:Eriksteamet. Hejar på personal och patienter. Sedan kokar jag kaffe och ställer fram det jag har med mig.

Det sitter några personer i väntrummet. Snart dyker flera upp. De tar smörgåsar och kaffe, sätter sig sedan ner. Nyhetsmorgon står på i bekgrunden. En kille säger att han är glad eftersom urinproverna äntligen är negativa. Det gör att han nu slipper gå på helgmottagningen.

?Denna tidiga onsdag morgon bjuder på solsken och nästintill vårlikt väder. Med en välfylld fikapåse åker jag iväg till St:Eriksteamet. Hejar på personal och patienter. Sedan kokar jag kaffe och ställer fram det jag har med mig.

Det sitter några personer i väntrummet. Snart dyker flera upp. De tar smörgåsar och kaffe, sätter sig sedan ner. Nyhetsmorgon står på i bekgrunden. En kille säger att han är glad eftersom urinproverna äntligen är negativa. Det gör att han nu slipper gå på helgmottagningen.

En person i rummet säger att han blivit så felbehandlad inom vården. Att personalen på teamet inte lyssnar och det enda som är viktigt för dem är rena urinprover. Han säger att kampen inte är slut bara för att man blivit drogfri. Tvärtom så är det ju då det jobbiga börjar på riktigt.

En kille berättar att han fått en lägenhet. Han är glad eftersom detta steg är en viktig del i ledet egen bostad. Han säger också att han tänt av och haft massa konstiga drömmar sedan dess. Han har ett sår ovanför ena ögat. Det kom till efter en natt då han sprang rätt in i en vägg, på grund av den jobbiga drömmen han befann sig i då.

En person har subutex och personalen krossar dem åt honom innan han får dem. Han upplever det som kränkande att de gör så.

En annan person berättar att han väntar på att få göra den nya hepatit c behandlingen. Vi diskuterar lite kring detta varpå jag säger det jag vet om behandlingen, i syfte att inge honom hopp.

En kille berättar om då han var inlagd. Läkaren från metadonteamet ringde då till sjukhuset och sade att personen i fråga inte skulle få några narkotikaklassade mediciner utskrivna. Detta gjorde honom förbannad vilket jag kan förstå. Han tycker att metadonmottagningen och dess läkare tar sig rätten att kliva över personer. Att de har sån makt över patinens liv.

Den andra kannan kaffe är slut,smörgåsar och kakor likaså. Jag plockar undan efter mig och torkar av borden.Sedan ber jag dem alla vara rädda om sig och säger på återseende. Efter det går jag trappan ner och ut i den vårlika förmiddagen.

Skrivet av Linn Nystedt.

Rosenlunds beroendemottagning torsdag den 9 februari 2017.

?Jag gör i ordning ostsmörgåsar, plockar ihop fikapåsen och åker iväg mot Söder. Det är soligt och lite småkyligt ute. När jag först kommer fram till Rosenlund är det tomt i väntrummet. Jag kokar kaffe och dukar fram det jag har med mig. Rätt snart kommer det in några personer, de tar fika och slår sig sedan ner.

Vi småsnackar lite om allt möjligt. En person berättar om sitt besök på Pelarbacken, att hennes värden är dåliga. En kille säger att han har svårt att känna skillnad på drogsug och hunger. Han berättar också att han brukar kunna hålla sig drogfri en månad men att han sedan tar ett återfall, typ en dag. Sedan fortsätter det sådär.

?Jag gör i ordning ostsmörgåsar, plockar ihop fikapåsen och åker iväg mot Söder. Det är soligt och lite småkyligt ute. När jag först kommer fram till Rosenlund är det tomt i väntrummet. Jag kokar kaffe och dukar fram det jag har med mig. Rätt snart kommer det in några personer, de tar fika och slår sig sedan ner.

Vi småsnackar lite om allt möjligt. En person berättar om sitt besök på Pelarbacken, att hennes värden är dåliga. En kille säger att han har svårt att känna skillnad på drogsug och hunger. Han berättar också att han brukar kunna hålla sig drogfri en månad men att han sedan tar ett återfall, typ en dag. Sedan fortsätter det sådär.

De frågar mig lite om Brukarföreningen, vad vi gör och så vidare. Jag berättar kortfattat om oss och vad vi gör. En person säger att han är intresserad av att börja göra något på dagarna, få en meningsfull sysselsättning. Jag säger att han är välkommen någon måndag då vi personalmöte, ifall att han är intresserad av att börja hjälpa till hos oss.

Det kommer in några fler i rummet. Jag kokar mer kaffe. Fikat har en rykande åtgång.Vi diskuterar droger och dragningskraften till dessa., beroendet. Hur starkt suget kan vara och hur svårt det är att låta bli om man en gång fastnat. Viljan finns där men ändå. Men jag vet också att viljan och motivationen kan ta oss långt. 

En tjej berättar att hon är uppvuxen i en mindre stad men att hon hittade kärleken och därför flyttade till Stockholm. Där kom även drogerna in i bilden.

En kille säger att han har en ADHD-diagnos men inte gjort någon utredning. Han tror att han är felmedicinerad. En annan person berättar om när han låg inne på avgiftning och var på väg att få ett epilepsianfall men inte fick något benzo.

De festa har gått och jag blir ensam i rummet en stund. Så kommer en person, tar en kopp kaffe och sätter sig. Han berättar att han haft metadon i tio år. Att han ibland tagit återfall men nu var det länge sedan. Han har en dos på femtio mg och tycker att det funkar bra.

Fikat är nu slut och det är dags för mig att gå vidare. Jag berättar att jag inte kommer nästa torsdag eftersom jag då har en tid på sjukhuset. Jag plockar undan efter mig,åker hissen ner och lämnar Rosenund för denna gång.

Skrivet av Linn Nystedt.