Allmän information

 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lagen_om_omh%C3%A4ndertagande_av_berusade_personer_m.m.

I Sverige finns fyra grader av misstanke:

    Kan misstänkas för brott
    Den lägsta misstankegraden. Här rör det sig om mycket svag bevisning men det måste finnas någon omständighet som tyder på att personen begått brottet.

    Skäligen misstänkt
    Den lägre graden av misstanke.  Här ska det finnas konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen har begått brottet.

    På sannolika skäl misstänkt
    Den högre graden av misstanke. Här måste misstanken vid en objektiv bedömning framstå som berättigad och misstanken måste grundas på den bevisning som finns i det enskilda fallet. Misstanken får inte vara följden av subjektiva antaganden eller av mer eller mindre kvalificerade gissningar.

    Tillräckliga skäl för att väcka åtal
    Här handlar det om man på objektiva grunder kan förvänta sig en fällande dom.

Förundersökning

När ett brott har begåtts utreder polisen vad som hänt, till exempel genom förhör, undersökning av brottsplatsen och teknisk utredning. Detta kallas förundersökning, och den leds av polis eller åklagare. Utgångspunkten är att sekretess råder för de uppgifter som ingår i förundersökningen. Polis eller åklagare kan besluta att en förundersökning ska läggas ner. Detta sker i de fall då det till exempel inte går att få fram tillräckliga bevis för beslut om åtal eller då spaningsuppslag saknas.

Vad innebär det att vara gripen, anhållen eller häktad?

Vid brottsutredningar finns tre olika former av frihetsberövande – gripen, anhållen eller häktad. Att vara frihetsberövad innebär att personen sitter inlåst i ett eget rum och endast har begränsad kontakt med andra, förutom sin advokat.

En person frihetsberövas under en brottsutredning för att han eller hon inte ska försvåra utredningen, avvika från landet eller fortsätta att begå brott. För att inte försvåra utredningen får vissa personer inte heller läsa dagstidningar, lyssna på radio eller se på tv.

Det finns tre former av frihetsberövande:

    Gripen
    är ett snabbt beslut som fattas av en enskild polis. Beslutet gäller fram tills att polisen tar kontakt  med åklagare, vilket måste ske inom några timmar, alternativt tills att polisen själv beslutar att frige den misstänkte.
    Anhållen
    är ett beslut som fattas av åklagare och gäller maximalt i fyra dygn.
    Häktad
    är ett beslut av rätten/domstol. Beslutet omprövas var fjortonde dag och kan inte överstiga den möjliga längden på påföljden, det vill säga fängelsestraffet.

Får någon annan än polis gripa någon?

Även allmänheten får gripa en person om brottet som personen är skyldig till kan ge fängelsestraff, om personen tas på bar gärning eller flyr från brottsplatsen. Allmänheten får också gripa en person som är efterlyst för brott. Den gripne ska så fort som möjligt överlämnas till polis.
Vad är skillnaden mellan arrest och häkte?

Arrest är en förvaring av personer i omedelbar anslutning till en polisstation som endast har begränsade möjligheter till varierande aktiviteter. Är till för kortare förvaring av en frihetsberövad, gripen eller anhållen.

Häkte är en förvaring med större möjligheter till möte med andra frihetsberövade samt varierande aktiviteter som till exempel fysisk träning. Det är till för förvaring av häktade och tillhör Kriminalvården.
Vem har rätt att beslagta föremål vid misstanke om brott?

Den person som har till uppgift att leda brottsutredningen, förundersökningsledaren, beslutar normalt vilka saker som ska göras i utredningen. En sådan åtgärd kan vara att söka igenom en persons kläder och väskor, kroppsvisitation, alternativt leta spår på en brottsplats (ev. husrannsakan).

Föremål som hittas när man gör dessa åtgärder kan tas i beslag om de av olika skäl är intressanta för utredningen. Beslutet att ta föremålet i beslag tas av den som gör åtgärden till exempel husrannsakan men överprövas senare av den som leder utredningen.
Vad händer när en förundersökningsledare, till exempel en åklagare, hävt beslaget?

När den som leder utredningen bestämmer sig för att avsluta ett beslag så bestämmer han eller hon även om vad som ska ske med föremålet. Normalt så ska föremålet när beslaget avslutas återlämnas till den som föremålet tagits ifrån. Om det finns olika uppfattningar om vem som ska ha föremålet så brukar frågan få avgöras av en domstol.

Strafföreläggande

Vid mindre allvarliga brott kan åklagare besluta om så kallat strafföreläggande i stället för att åtala. Det innebär att åklagaren utan rättegång bestämmer att den misstänkte ska betala böter. En förutsättning är att den som misstänks för brottet har erkänt det, antingen omedelbart eller inom en viss angiven tidsperiod. Den misstänkte ges ofta tillfälle att fylla i en blankett på vilken han eller hon erkänner brottet och accepterar straffet. Strafföreläggande är vanligt vid trafikbrott, till exempel fortkörning.

Åtalsplikt

För de allra flesta brott har åklagaren så kallad absolut åtalsplikt. Det innebär att åklagaren är skyldig att väcka åtal om han eller hon bedömer att det finns tillräckliga bevis för att ett brott har begåtts och att det går att bevisa vem som har begått det.

Detta innebär i sin tur att inte heller den som har blivit utsatt för brott bestämmer vad som ska hända med utredningen. Det finns alltså inget som heter att man kan ”ta tillbaka en anmälan”. Åklagaren måste se till att brottet utreds, oavsett vad de inblandade tycker.

Anledningen till det är att samhället har ett intresse av att de som begått brott också döms för det. Undantag görs för ett fåtal brott där det anses att det allmännas intresse av att få lagföring till stånd inte är lika stort. Som exempel på sådana brott kan nämnas förtal, hemfridsbrott och tillgreppsbrott inom familjen (dvs. stöld eller liknande).

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Det finns undantag från åklagarens åtalsplikt. I vissa fall kan åklagaren fatta beslut om åtalsunderlåtelse eller förundersökningsbegränsning. Det innebär dock inte att den som begått brott slipper straff.

Förundersökningsbegränsning innebär att man begränsar en brottsutredning till att enbart omfatta de mest väsentliga delarna, eller att vissa brott inte alls utreds.
 
Åtalsunderlåtelse innebär att brottet visserligen utreds, men att det varken blir åtal eller rättegång. Åtalsunderlåtelse har samma verkan som en dom och brottet antecknas i belastningsregistret. En förutsättning för att ge åtalsunderlåtelse är att det står klart att ett brott har begåtts, oftast därför att den misstänkte har erkänt.
 
Enligt svensk lag blir inte straffet dubbelt så långt om brottslingen döms för två stölder i stället för en, eller för tio bedrägerier i stället för fem. Och för den som döms för ett eller flera grova brott spelar det ingen, eller bara liten, roll att han samtidigt döms för ett mindre allvarligt brott – straffet blir ungefär detsamma. Ett sådant system är nödvändigt för att strafftiderna inte ska bli orimligt långa.

Som en konsekvens av detta innebär lagen att man ska avstå från utredning och åtal för ett visst brott om åklagaren bedömer att det inte skulle få någon eller bara liten betydelse för straffet. Syftet är att resurserna ska användas så effektivt som möjligt, i första hand till att utreda och lagföra andra brott.

Om polis och åklagare avstår från att utreda ett brott, dvs. använder sig av förundersökningsbegränsning, så handlar det oftast om att en och samma person är misstänkt för många brott och att straffet inte skulle påverkas av om man utreder ännu ett.

Ett vanligt skäl för både åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning är att personen nyligen har dömts för annan brottslighet och att det nya brottet inte skulle innebära att straffet skärptes. Åtalsunderlåtelse är också vanligt för ungdomar under 18 år.
Reglerat i lag

Reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning finns i rättegångsbalken. Åklagarna är skyldiga att följa reglerna och riksåklagaren har givit ut riktlinjer som stöd för åklagarna att tillämpa lagen enhetligt.

Slutdelgivning

När förundersökningen är färdig får den som misstänks för brottet information om detta. Det kallas slutdelgivning.

Den misstänkte har rätt att ta del av allt utredningsmaterial och om han eller hon vill att polisen ska utföra fler utredningsåtgärder, till exempel förhöra fler vittnen, kan han eller hon begära det.

Förundersökningsledaren beslutar om dessa åtgärder ska utföras. Om man är oense kan tingsrätten pröva frågan.
http://www.polisen.se/Stockholms_lan/Service/Delgivning/

http://www.polisen.se/Stockholms_lan/sv/Utsatt-for-brott/Rattskedjan/

http://www.rattegangsskolan.se/