Besök på Rosenlunds beroendemottagning torsdag den 2 mars 2017

?Jag fixar mackor och plockar ihop tillbehören. Sedan beger jag mig iväg mot Rosenlund. Åker hissen upp till våning fem och ringer på hos personalen som öppnar åt mig. Sedan kokar jag kaffe och dukar fram det jag har med mig.

Efter en liten stund kommer ett par personer in i rummet. De tar av fikat och slår sig ner i soffan. En av dem säger att personalen här på teamet ibland brukar missa att be om urinprov. Ibland kan det därför dröja upp till tre veckor innan han behöver lämna något prov.

Vi diskuterar sedan sommaren. Längtan efter ljus och varmare väder. Det kommer några fler personer. Jag kokar mer kaffe. En kille berättar att han varit förkyld i flera veckor men att han nu mår bra.

Jag fixar mackor och plockar ihop tillbehören. Sedan beger jag mig iväg mot Rosenlund. Åker hissen upp till våning fem och ringer på hos personalen som öppnar åt mig. Sedan kokar jag kaffe och dukar fram det jag har med mig.

Efter en liten stund kommer ett par personer in i rummet. De tar av fikat och slår sig ner i soffan. En av dem säger att personalen här på teamet ibland brukar missa att be om urinprov. Ibland kan det därför dröja upp till tre veckor innan han behöver lämna något prov.

Vi diskuterar sedan sommaren. Längtan efter ljus och varmare väder. Det kommer några fler personer. Jag kokar mer kaffe. En kille berättar att han varit förkyld i flera veckor men att han nu mår bra.

En person berättar om den svåra saknaden efter sin sambo som dog för ett år sedan.Han säger att han nu kan prata om det utan att börja gråta. Det kunde han inte förr.

En tjej säger att hon snart ska åka på semester med sin vän. De ska boka en sista minuten resa.

Jag sätter upp informationsbladen om Ljuspunkten. Jag delar även ut lappar till tjerna som kommer. Passar även på att berätta lite om denna stödgrupp och önskar dem även välkomna.

En kille berättar om sin behandling med subutex. Han tycker att han fungerar bra på medicinen, att den underlättar för honom i hans vardag. Det glädjer mig att höra.

Det kommer in en person. Han ser blek och trött ut. Han berättar att han precis legat inne på sjukhus eftersom han haft en infektion i kroppen och mycket hög feber.

På slutet kommer det plötsligt flera personer in i rummet. Jag kokar en till kanna med kaffe. De frågar mig om mina erfarenheter av metadonnedtrappning. Jag berättar kortfattat hur jag gick till väga för att sluta med substitutionsbehandling. De säger att de också skulle vilja sluta men att de aldrig skulle klara det. Jag försöker förmedla att ingenting är omöjligt samtidigt som jag också är noga med att betona allt allt har sin tid. Och om man någon gång kommer till beslutet att sluta så är det viktigt att göra det långsamt. Det är i alla fall vad jag tror.

Smörgåsarna är slut och klockan har plötsligt blivit elva. Jag torkar av borden och plockar undan efter mig. Personen som är kvar frågar skämtsamt om cafeterian stänger nu. Ber honom ha det bra och säger på återseende.

Skrivet av Linn Nystedt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.