St:Eriksteamet onsdag den 8 februari 2017.

Det är några minusgrader och småkyligt ute. Med en välfylld påse beger jag mig iväg mot Kungsholmen och St:Eriksteamet. När jag kommer fram hejar jag på personal och patienter. Sedan kokar jag kaffe och ställer fram smörgåsar och kakor.

En person berättar att han av misstag tappat två doser. Av den anledningen var han tvungen gå på teamet och hämta varje dag. Han som precis tagit upp och önskat få gå två gånger istället för tre gånger i veckan.

Några fler kommer in i väntrummet. De tar fika och slår sig ner. Vi sitter och tittar på nyhetsmorgon och småpratar lite. En kille berättar om då han gjorde lumpen. De sov i tält trots att det var 38 minusgrader ute.

Det är några minusgrader och småkyligt ute. Med en välfylld påse beger jag mig iväg mot Kungsholmen och St:Eriksteamet. När jag kommer fram hejar jag på personal och patienter. Sedan kokar jag kaffe och ställer fram smörgåsar och kakor.

En person berättar att han av misstag tappat två doser. Av den anledningen var han tvungen gå på teamet och hämta varje dag. Han som precis tagit upp och önskat få gå två gånger istället för tre gånger i veckan.

Några fler kommer in i väntrummet. De tar fika och slår sig ner. Vi sitter och tittar på nyhetsmorgon och småpratar lite. En kille berättar om då han gjorde lumpen. De sov i tält trots att det var 38 minusgrader ute.

Jag kokar mer kaffe då den första kannan tagit slut. En tjej berättar att hon precis legat inne på avgiftning i nio dagar. Hon säger att det var hemskt. Hon lämnade rena prover då hon skrevs ut men sedan var det positiva igen då hon lämnade på mottagningen, trots att hon inte tagit något.

En annan person berättar att han väntar på att proverna ska bli rena. För flera veckor sedan tog han stesolid och de sitter envist kvar i kroppen.

Flera personer i rummet tycker att personalen på teamet inte lyssnar på patienterna. Den enda som verkligen känner sig själv och sin kropp är ju personen själv i fråga. Ändå envisas personalen med att tro och tycka en massa som oftast inte alls överensstämmer med verkloigheten. Den här upplevda maktlösheten har jag hört många tala om förr. Det är tragiskt och tråkigt att man i detta fall inom vården upplever sig förminskad och bestraffad.

Jag kokar ännu en kanna kaffe. De flesta har gått men ett par stycken sitter kvar. Jag pratar länge med en tjej. Hon fyller på sin kaffekopp och pratar på. Hon berättar att hon förlorade sin pappa i en överdos då hon endast var sju år gammal. Hon berättar också om det boende hon bor på nu, att hon trivs bra där.

Både jobbiga saker men även roliga saker har jag fått ta del av idag. Vardagen och verkligheten, kampen men även glädjen.

Plötsligt har klockan hunnit bli elva. De sista har gått och det är tomt i väntrummet. Jag plockar undan efter mig, torkar av borden och lämnar sedan St:Eriksteamet för denna onsdag.

Skrivet av Linn Nystedt.