Rosenlunds beroendemottagning torsdag den 2 februari 2017.

?Jag plockar ihop en stor påse med ostsmörgåsar, kakor, mjölk och muggar. Sedan beger jag mig iväg i rusningstrafiken. Det är någon minusgrad och grått ute. Efter en stund på resande fot kommer jag slutligen fram till Rosenlund. Åker hissen upp till våning fem. Läkaren som står vid ingången följer med mig och låser upp dörren till fikarummet.

Jag kokar kaffe och dukar fram. Efter en kort stund kommer några stycken in i rummet. Jag ser en ung kille som tydligen börjat gå här på mottagningen. Tidigare har jag träffat honom på St:Eriksteamet men där blev han utskriven för knappt ett år sedan. Jag har också sett honom ute, svårt nedgången. Känns bra och se att han åter fått medicinsk behandling.

?Jag plockar ihop en stor påse med ostsmörgåsar, kakor, mjölk och muggar. Sedan beger jag mig iväg i rusningstrafiken. Det är någon minusgrad och grått ute. Efter en stund på resande fot kommer jag slutligen fram till Rosenlund. Åker hissen upp till våning fem. Läkaren som står vid ingången följer med mig och låser upp dörren till fikarummet.

Jag kokar kaffe och dukar fram. Efter en kort stund kommer några stycken in i rummet. Jag ser en ung kille som tydligen börjat gå här på mottagningen. Tidigare har jag träffat honom på St:Eriksteamet men där blev han utskriven för knappt ett år sedan. Jag har också sett honom ute, svårt nedgången. Känns bra och se att han åter fått medicinsk behandling.

En person säger att han använt fentanylplåster. Han tog en fjärdedel, löste upp det och blev alldeles varm innan han försvann bort. En annan person i rummet berättar att han också använt preparatet. En liten bit och sedan blev allt svart. Där han låg och nästan var medvetslös blev han bestulen på saker av en tjej. Jag vet att de vet att fentanyl är en livsfarlig drog och jag önskar verklogen att de inte kommer använda det något mer.

En person kommer in. Han tar kaffe och säger att han är på väg till djursjukhuset. Där ska han hämta sin hund som opererats för livmoderinflamation. Han är glad eftersom operationen lyckats.

En person kommer in för andra gången. Han tar en till kopp kaffe i väntan på mötet med kontaktpersonen. Han säger att han stoppar i sig mellan tjugo och trettio xanor varje dag och därför väntar på att läggas in för avgiftning.

Han berättar även om en episod här på teamet. Det var en tjej som fick ett epilepsianfall. Ambulansen kom och personalen på mottagningen sade åt dem att inte ge tjejen benzodiasepiner. Men de brydde sig inte utan fortsatte att vårda patienten och göra vad de kunde för att hjälpa henne.

Jag kokar mer kaffe. De flesta har gått och jag blir en stund ensam i rummet. Efter en liten stund kommer det in en tjej. Har träffat henne här förr men nu var det ett tag sedan. Hon tar en kopp kaffe, sätter sig sedan och börjar prata. Hon berättar att hon är sjuk, har lunginflamation och ska på återbesök till pelarbacken idag. Hon bor för tillfälligt på ett korttidsboende men vill inte alls vara där. Hon säger att hon egentligen inte vill ta droger med tanke på konsekvenserna. Hon lyckas hålla sig ett tag men så kommer de stunderna där hon inte kan stå emot. Vi pratar lite kring detta och jag försöker uppmuntra henne. Bara för att man tar snedsteg ibland betyder det inte att det är kört. Hon har viljan och hon har gjort ett jättejobb men ibland så ser man det inte alltid själv. Ovissheten vad som kommer att hända, var hon ska ta vägen är jobbig för henne vilket jag verkligen förstår.

Det är rätt tomt på mottagningen idag. Några har kommit men inte så många. Jag plockar undan efter mig. Det är några smörgåsar kvar som jag erbjuder till tjejen som är kvar. Hon tar en. Däremot kommer det in en kille som gärna vill ta med mackorna hem. Det känns bra att han tar dem.

Jag önskar henne lycka till och krya på sig. Ber dem vara rädda om sig och säger på återseende. Sedan åker jag hissen ner och lämnar Rosenlund för denna torsdag.

Skrivet av Linn Nystedt.

%d bloggare gillar detta: