I väntrummet på Rosenlunds beroendemottagning torsdag den 5 januari 2017.

?Det är tio minusgrader och snötäckt ute. När jag kommer fratill Rosenlund så möts jag av några personer som står ute och röker. Vi hälsar på varandra och jag säger att de är välkommen upp och fika om de vill.

Jag går upp och förbereder det jag ska. I väntrummet ligger en tjej och sover på den lila soffan. Hon har tappat sin mobil. Jag plockar upp den och ger till henne. När hon sedan vaknar till så berättar hon att hon vill byta team och hon vill att det ska gå fort.

?Det är tio minusgrader och snötäckt ute. När jag kommer fratill Rosenlund så möts jag av några personer som står ute och röker. Vi hälsar på varandra och jag säger att de är välkommen upp och fika om de vill.

Jag går upp och förbereder det jag ska. I väntrummet ligger en tjej och sover på den lila soffan. Hon har tappat sin mobil. Jag plockar upp den och ger till henne. När hon sedan vaknar till så berättar hon att hon vill byta team och hon vill att det ska gå fort.

Det kommer in några personer. De tar av fikat och slår sig sedan ner. En kille berättar om att han fortfarande sörjer och saknar sin sambo som gck bort för ett år sedan. Sedan börjar de diskutera läkaren här på mottagningen. En av dem säger att han flera gånger bråkat med läkaren som mestadels säger nej till allt.

En tjej berättar att hon varit inagd på psyk och haft LPT två gånger.

En person frågar mg om föreningen och vad som händer där. Jag berättar kortfattat vad vi gör. När jag nämner vårat sprutbyte så säger han att han inte tycker det är bra eftersom dettta enligt honom uppmuntrar till att fortstta använda droger.

En kille berättar att han fått ett ep-anfall och ramlat. Han fick åka in til sjukhuset och sy två sår i huvudet. Igår tog han bort stygnen. En annan säger att han skulle vilja arbeta som volontär hos oss. Jag berättar hur mycket mitt eget volontruppdrag på föreningen har betytt. Jag skriver ner våran adress och ger till personen Han säger att han ska komma til oss på måndag.

En kille i rummet är uppenbart förbannad och förtvivlad över att han är tvungen att lämna urinprov innan han kan få sin dos.

Några sitter och snackar. En av dem berättar att han håller på att sluta med metadon. Han säger att han är trött på susbitutionsbehandlngen och vill gå vidare. Ger honom rådet att ta det lugnt, att låta nedtrappningen ta tid så att kropp och psyke hinner med.

Morgonen har övergått i förmiddag varpå det är dags för mig att ploka undan. Kaffet är slut liksom smörgåsarna och även de pepparkakor som jag stllt fram. Jag plockar ihop och torkar av bordet. Jag ber dem vara rädda om sig sedan säger jag hejdå för denna gång.

Skrivet av Linn Nystedt.