Besök på St:Eriksteamet onsdag den 4 januari 2017.

?Med en välfylld påse åker jag iväg till teamet. Den snö som fallit under natten ligger kompakt på Stockholms gator. Jag tittar in i väntrummet men där är det tomt. Jag kokar kaffe och dukar fram det jag har med mig. Smörgåsar, två sorters kakor, mjölk, socker och muggar fyller bordet. Ett bord som väntar på fikasugna patienter.

Det kommer in en kille. Han tar av fikat och slår sig ner på en stol. Han berättar att han varit på ett ställe där han fått mat och julklappar. Han är så glad över denna enda julklapp som han fått denna jul.

?Med en välfylld påse åker jag iväg till teamet. Den snö som fallit under natten ligger kompakt på Stockholms gator. Jag tittar in i väntrummet men där är det tomt. Jag kokar kaffe och dukar fram det jag har med mig. Smörgåsar, två sorters kakor, mjölk, socker och muggar fyller bordet. Ett bord som väntar på fikasugna patienter.

Det kommer in en kille. Han tar av fikat och slår sig ner på en stol. Han berättar att han varit på ett ställe där han fått mat och julklappar. Han är så glad över denna enda julklapp som han fått denna jul.

Det kommer in några fler. En tjej säger att hon missat att komma hit två dagar och därför får hon bara halva sin dos. Hon tycker det är konstigt och orättvist att hon ska behöva bestraffas och få mindre metadon bara för att hon missat att komma hit.

En kille säger att han frivilligt höll sig från teamet en hel vecka eftersom han var less på att behöva gå här varje dag för at få sin dos. Men efter en vecka vade han utifrån abstinensen att komma tilbaka till teamet och metadonet.

De kommer in ytterligare några personer i rummet. Jag kokar mer kaffe och tar fram mer kakor. Diskusionen och samtalsämnena handlar om allt från snusssorter, drogförsäljning på plattan och LVM-hem.

Vid tio kommer det en tjej. Hon har bestämt träff här med mig denna onsdag. Hon är mycket orolig och panikslagen över att hon idag ska upp i utskrivningsnämnden. Jag har följt henne ett tag och tror verkligen att hon skulle må bra av att få komma i väg på behandling, vilket hon själv säger att hon vill och behöver. Jag följer med henne och säger några ord till avdelningsföreståndaren här på teamet. Jag förstår tjejens enorma rädsla över att eventuelt åka ut. Jag kan inte göra så mycket mer än att lägga några ord för henne och hoppas att det kommer att lösa sig till det bästa.

Morgonen har övergått i förmiddag och det är dags för mig att plocka undan. De flesta har gått förutom en kille. Han säger att han inte har något annat att göra än att gå till teamet. Jag ger honom de pepparkakor som finns kvar. Vi småpratar lite till. Sedan säger vi hejdå och på återseende om en vecka.

Jag är berörd av de livsresor och vardagliga episoder jag får ta del av. Men jag är också tacksam för att jag får möjligheten att vara en del av dessa människors liv och vardag.

Skrivet av Linn Nystedt.