Rosenlunds beroendemottagning torsdag den 1 december.

 

Den första morgonen i december bjuder på minusgrader och sol. Jag plockar ihop det jag ska ha med mig och åker iväg mot Söder. Framme på Rosenlund möts jag av en kille som står vid ett stort bord fyllt av lakan och handdukar. Det är en personal på teamet som skänkt dessa. Han som har ansvar för det hela är på gott humör och är noga med att alla ska få komma och titta och även plocka på sig något.

Jag kokar kaffe och ställer fram tillbehören. Det kommer in några personer, tar fika och även några lakan. En av dem berättar om sin kontaktperson som han tycker är mycket bra men sträng. En annan säger att han redan har mycket lakan eftersom hans mormor vävde och hade fulla lällaren full.

 

Den första morgonen i december bjuder på minusgrader och sol. Jag plockar ihop det jag ska ha med mig och åker iväg mot Söder. Framme på Rosenlund möts jag av en kille som står vid ett stort bord fyllt av lakan och handdukar. Det är en personal på teamet som skänkt dessa. Han som har ansvar för det hela är på gott humör och är noga med att alla ska få komma och titta och även plocka på sig något.

Jag kokar kaffe och ställer fram tillbehören. Det kommer in några personer, tar fika och även några lakan. En av dem berättar om sin kontaktperson som han tycker är mycket bra men sträng. En annan säger att han redan har mycket lakan eftersom hans mormor vävde och hade fulla lällaren full.

Några kommer och några går. Vi diskuterar kriminaliseringen och hur mycket detta synsätt ställer till det för brukare. Att straffas för att man brukar droger är knappast en lösning. En kille säger att han bor på gatan, att han inte får någonstans att bo. Han är med all förståelse både less och trött på situationen. Han vill lägga in sig igen eftersom han inte orkar längre. Såren och övergreppen från barndomen ställer till det för honom och det enda han vill är att släcka elden som brinner inombords.

Så kommer benzodiasepinerna på tal. De säger att de är omöjliga att låta bli, att flera års användande är svårt att bara klippa. Jag upplever en frustration och hopplöshet hos dem jag pratar med vilket är sorgligt. Önskar jag kunde göra något för att hjälpa dem men det enda jag kan göra är att lyssna på dem. Jag förstår att det känns svårt men jag tror och hoppas att det kommer att ordna sig. Jag vet också att dessa människor klarar så mycket mer än vad de själva vågar tro.

Morgonen har övergått i förmiddag och det är dags för mig att plocka ihop. Ställer undan det jag tagit fram och gör sällskap med en tjej till bussen. Det är kallat ute men jag är varm inombords. En värme jag känner för att jag får träffa dessa människor, att jag får möjligheten att gå med några steg på deras livsresa. 

Skrivet av Linn Nystedt.