Besök St:Eriksteamet onsdag den 7 september.

?Vaknar upp till en dag innehållande det mesta i väderväg. Solsken, moln, hårda vindar och högtryck beskriver denna morgons väder. Ger mig iväg mot St:Eriksteamet där patienterna väntar.

Jag hejar på dem och börjar sedan böra i ordning fikat. Har gjort extra många smörgåsar, kommit ihåg att fylla på sockerskålen har jag också gjort. I väntan på att kaffetska bli klart tar de några smörgåsar och slår sig sedan ner.

?Vaknar upp till en dag innehållande det mesta i väderväg. Solsken, moln, hårda vindar och högtryck beskriver denna morgons väder. Ger mig iväg mot St:Eriksteamet där patienterna väntar.

Jag hejar på dem och börjar sedan böra i ordning fikat. Har gjort extra många smörgåsar, kommit ihåg att fylla på sockerskålen har jag också gjort. I väntan på att kaffetska bli klart tar de några smörgåsar och slår sig sedan ner.

Vi börjar snacka. Frågar dem hur läget är. En av personerna i rummet berättar att han nyligen ramlat ner på tunnelbanespåret och skadat sig. Han visar blåmärket på ryggen och berättar om det fasansfulla. En olycka i påverkan av piller. Tänker att det kunnat gå riktigt illa för honom. Jag vet att det är svårt att låta bli att stoppa i sig benzodiasepiner om de finns tillgängliga. Flera i rummet säger att det är omöjligt att låta bli om det finns tabletter närheten. 

De berättar om skräcken för att bli utskriven. Det är massa människor på teamet som blivit utskrivna vilket skapar ständig oro och ångest hos de patenter som går på mottagningen. Det är mycket lättare att bli utskriven nu jämfört med förr säger patienterna själva. Ser verkligen paniken i deras ögon då de berättar om oron för att det mest fasansfulla kan inträffa. Detta trots att de nya riktlinjerna säger precis tvärtom. Jag vet inte hur det exakt förhåller sig i praktiken men jag vet vad jag får höra. Och jag har hört det av flera andra som är patienter på teamen. 

En kille berättar om den värsta tiden i hans liv. Hur han efter fertalet år med metadon blev utskriven mot sin vilja. Hur de trappade ner honom på bara två ynka veckor och sedan sparkade honom ut. Tiden som följde var fruktansvärd med svår abstinens. Han fick dock tillbaka sin substitutionsbehandling ett par år senare. Förstår hans rädsla över att bli utskriven igen.

Det är rätt mycket folk här idag. Jag kokar mer kaffe och småpratar med personer som kommer in i rummet. Samtalen innehåller allt från lantställen och husdjur till andra, mer tyngre händelser och upplevelser.

Några tar bara lite fika och går sedan. Några går ut för att röka ett par gånger. När fikat är slut och den andra kannan kaffe likaså börjar jag duka undan. Torkar av borden och kastar pappersmuggarna. Ställer in sakerna i det lilla utrymmet och lämnar det tomma väntrummet. I korridoren sitter en personal och två patienter. Stannar till och snackar med dem en stund. En kille frågar om arbetet på Brukarföreningen. Jag berättar om vår verksamhet och min egen drivkraft i denna förening. Hur otroligt givande och värdefullt det är att få vara en del av Brukarföreningens verksamhet.

Jag tackar dem alla för denna förmiddag, ber dem vara rädda om sig och säger på återseende om en vecka.

Skrivet av Linn Nystedt.