Besök på St:Eriksteamet onsdag den 24 augusti.

?Sommaren har gjort tillfällig comeback och de senaste dagarnas höstrusk har övergått i sol och sensommarvärme. I korridoren på St:Eriksteamet välkomnas jag av både personal och patienter.

Tittar hastigt in i väntrummet och hejar på de som sitter där. Sedan sätter jag igång en kanna kaffe, tar fram brödet som idag är både ljust och mörkt. Kakpaketen, mjölken, muggarna och sockret plockas också upp på det lilla träbordet.

?Sommaren har gjort tillfällig comeback och de senaste dagarnas höstrusk har övergått i sol och sensommarvärme. I korridoren på St:Eriksteamet välkomnas jag av både personal och patienter.

Tittar hastigt in i väntrummet och hejar på de som sitter där. Sedan sätter jag igång en kanna kaffe, tar fram brödet som idag är både ljust och mörkt. Kakpaketen, mjölken, muggarna och sockret plockas också upp på det lilla träbordet.

En tjej säger att hon är hungrig. Vi har träffats flera gånger och i väntan på att kaffet ska bli klart slår hon sig ner bredvid mig. Hon börjar prata, berättar att det varit kämpigt en längre tid eftersom en nära anhörig haft det jobbigt. Dock känns det lättare nu då denna person fått den omsorg hon behöver. Bördan har lättat lite från tjejens axlar. Det glädjer mig verkligen att höra då jag vet hur hon tidigare kämpat.

Kaffet är klart och alla i rummet fyller på sina pappersmuggar, tar av smörgåsarna och kakorna. Jag får ta del av deras fight, en slags kamp för att få någon som lyssnar utan att döma. Än en gång berättar personer för mig om benzodiasepinerna som är strängt förbjudna men ändå något som inte går att låta bli. Flera personer i rummet berättar om mediciner som de är tvugna att ta men som inte gör någon verkan.

Folk kommer och går men en trogen skara på fyra, fem personer sitter kvar med undantag för de gånger de går ut och röker. Jag kokar mer kaffe då den första kannan är slut. En av dem i rummet berättar hur han blivit av med sina doser och samtidigt skadad. Blir orolig över det han berättar samtidigt som jag är glad att det trots allt gick bra.

Några fler kommer in och jag småpratar med de flesta, några hejar bara, tar en kopp kaffe och går. En kille berättar om Pelarbacken, vårdcentralen för bostadslösa personer. Han har varit där några gånger och tycker att de är rätt schyssta där. Men säger också att han tycker det är beklagligt att frivilligorganisationer som typ frälsningsarmen är de som ska behöva bistå personer i ekonomiska ärenden.

En kille berättar om sin nedtrappning han genomgår på eget intiativ. Vi pratar en hel del varpå jag besvarar de frågor han ställer gällande min egen resa. Försöker uppmintra honom, att ha tålamod och framförallt inte vara för hård mot sig själv.

Jag säger till dem alla i rummet, att de ska försöka inse vilken styrka och kapacitet de alla har. Att de sitter här just nu, att de liksom tagit sig hit hela vägen. De är mina hjältar och jag önskar att de insåg själva vad otroligt bra de är.

Förmiddagen går fort och när fikat är slut och det är få personer kvar så börjar jag plocka undan. Torkar av borden och ställer in mina saker i förrådet. Tackar mina vänner för idag, ber dem vara rädda om sig och säger på återseende om en vecka.

Skrivet av Linn Nystedt.

  

%d bloggare gillar detta: