Besök på Rosenlunds beroendemottagning torsdag den 18 augusti.

Beger mig iväg i rusningstrafiken, mot Söder och Rosenlunds sjukhus. Väl framme ringer jag på och ber personalen öppna dörren åt mig. Kokar kaffe, tar fram nygjorda ostsmörgåsar, kakor och diverse tillbehör.

Det kommer in en person i rummet. Jag presenterar mig och berättar att jag kommer från Brukarföreningen. Då mumlar han något irriterat och vänder om. Men han kommer tillbaka, tar fika och sätter sig ner i soffan. Han berättar att han haft substitutionsbehandling i många år men allt har blivit sämre. Han är förbannad på läkare som oförstående och ointresserad. Han säger också att reglerna för de nya riktlinjerna försvårat situationen för personer med subutex och metadon. Ångesten som finns inom honom varje morgon är diffus och liksom svår att sätta ord på.

Beger mig iväg i rusningstrafiken, mot Söder och Rosenlunds sjukhus. Väl framme ringer jag på och ber personalen öppna dörren åt mig. Kokar kaffe, tar fram nygjorda ostsmörgåsar, kakor och diverse tillbehör.

Det kommer in en person i rummet. Jag presenterar mig och berättar att jag kommer från Brukarföreningen. Då mumlar han något irriterat och vänder om. Men han kommer tillbaka, tar fika och sätter sig ner i soffan. Han berättar att han haft substitutionsbehandling i många år men allt har blivit sämre. Han är förbannad på läkare som oförstående och ointresserad. Han säger också att reglerna för de nya riktlinjerna försvårat situationen för personer med subutex och metadon. Ångesten som finns inom honom varje morgon är diffus och liksom svår att sätta ord på.

Det kommer några till in i rummet, tar fika och slår sig ner en stund. En av dem säger att kaffeautomaten fortfarande är trasig men att personalen inte bryr sig om att se till att den blir lagad. När de gått iväg kommer en annan person in. Vi känner igen varandra sedan de andra gångerna jag varit här på Rosenlund. Han tar fika, slår sig ner och börjar prata.

Han tycker att jag (vi i föreningen) ska lyfta frågan gällande indragning av läkemedel gällande brukare. Det vill säga, vi som använt, använder droger eller ingår i substitutionsbehandling nekas många gånger mediciner. Mediciner som skulle kunna vara till hjälp eller åtminstone lindra psykiska eller fysiska besvär uteblir med anledning av att vi knarkar. Denna slutsats tror jag försämrar livskvaliteten för många. Detta utsätter redan en utsatt grupp för ytterligare svårigheter och lidande.

Han berättar också om sorgen efter sambons hastiga bortgång. Hur smärtsamt det är att förlora sin livskamrat efter flera år tillsammans. Jag lyssnar och känner verkligen med honom men efter vi pratat en längre stund känns det som han mitt i förtvivlan ändå kan se det fina de hade tillsammans. "På något sätt tror jag man med tiden lär sig att leva med smärtan." Det känns så bra att vi kunde snacka, att han fick möjligheten prata om det han bär inom sig.

Precis innan jag är redo för att duka undan och gå iväg kommer en tjej in.Hon ska bara hämta sin medicin så kommer hon och fikar. Så jag väntar med att plocka undan. Hon och några till kommer sedan. De tar fika och slår sig ner en stund. En av dem berättar att hon blivit misshandlad av en annan patient men att denne omedelbart skrivits ut. En annan undrar om vi i föreningen har möjlighet till support gällande kontakt med advokater?

När de fikat klart ställer jag undan kaffebryggaren och torkar av borden. Stänger igen dörren och åker hissen ner. Ser tjejen utanför och hon undrar om vi ska göra sällskap till bussen. Vi går tillsammans i regnet som öser ner. Hon kliver sedan på bussen och jag promenerar vidare.

Skrivet av Linn Nystedt.