Besök på St:Eriksteamet onsdag den 17 augusti.

Vid gott mod och förväntan börjar jag min morgon. Lägger ner nygjorda ostsmörgåsar, kakor,kaffe och mjölk i två påsar. Sedan låser jag dörren och åker iväg mot Fridhemsplan och St.Eriksteamet. Det blåser så hårt att mina kassar slänger fram och tillbaka i vinden. Kommer fram till teamet där jag möts av personalen i korridoren.

Vid gott mod och förväntan börjar jag min morgon. Lägger ner nygjorda ostsmörgåsar, kakor,kaffe och mjölk i två påsar. Sedan låser jag dörren och åker iväg mot Fridhemsplan och St.Eriksteamet. Det blåser så hårt att mina kassar slänger fram och tillbaka i vinden. Kommer fram till teamet där jag möts av personalen i korridoren.

I väntrummet sitter några stycken. De säger att de är glad att jag är tillbaka, att jag är extra välkommen eftersom kaffeautomaten inte går att använda längre. På grund av att en person försökt öppna automaten så har personalen beslutat att stänga av den. De är arg eftersom denna åtgärd eller bestraffning som han uttrycker det drabbar alla de andra. Det känns så bra att jag kan förse dem med kaffe. Vet själv hur viktigt det är med morgonens första koppar nybryggt.

De tar av smörgåsarna jag ställt fram och fyller på sina pappersmuggar. En kille i rummet nämner injektionsrummen som finns i Danmark. Vi snackar lite kring nyttan av detta. En annan person i rummet säger att brukares hälsa är ointressant, att personer som använder droger är så långt ner på skalan en person kan komma. Gällande brukares liv och hälsa så känns det inte så viktigt med alla de där grundläggande rättigheterna som tex bostad, behandling och bemötande.

Nyhetsmorgon på tv:n i rummet visar de svenska fotbollstjejerna som vunnit. Uppmärksamheten vänds mot tv:n och sporten.

En  person berättar att han haft hundar en gång i tiden. Vi pratar sedan om hur vikigt det är att ha någon slags kontunitet i vardagen, något som gör att man slipper sitta hemma i sin ångest och fundera. Jag berättar hur otroligt viktigt jag själv tycker det är. Hur mitt liv förändrats och fått en slags mening i och med mitt arbete på Brukarföreningen. Lika viktigt som omhändertagandet av min hund.

Rummet fylls på och jag kokar mer kaffe. Vi sitter alla runt det lilla bordet. När kaffet är klart fyller de på sina koppar. De snackar om allt möjligt och jag upplever att personerna i rummet har fin kontakt. De skämtar med varandra men det tycks också som att de kan ventilera jobbiga grejer med varandra.

Efter två timmar plockar jag ihop. Sköljer ur bryggaren och torkar av bordet. Både mackorna samt kakorna är slut. De säger att de verkligen uppskattar att jag kommer hit. Jag svarar med att tala om hur glad jag är att jag får möjlighet att komma hit. Att få bjuda på fika och ge av min tid är något som även ger mig mycket.

En tjej frågar om vi kan göra sällskap till tunnelbanan. "Såklart" svara jag. Jag säger hejdå till de andra och på återseende om en vecka. Tackar för idag och promenerar iväg mot tunnelbanan.

Skrivet av Linn Nystedt.