Besök på St:Eriksteamet onsdag den 20 juli.

Jag åker hemifrån redan vid åtta denna morgon. Värmen är kompakt och det känns nästan som luften står still. På tunnelbanan sitter jag och tittar ut, låter blicken vila på den otroligt vackra morgonen som sommar-Stockholm erbjuder. 

Med en välfylld papperspåse styr jag mina steg mot mottagningen. Som vanligt hejar jag på personalen i korridoren. Tittar sedan in i väntrummet och hejar på killarna som sitter där. De uttrycker sin glädje över att jag kommer. Jag går sedan iväg och hämtar mina saker, kokar kaffe, tar fram mjölk, muggar, kakor och ostsmörgåsar.

Jag åker hemifrån redan vid åtta denna morgon. Värmen är kompakt och det känns nästan som luften står still. På tunnelbanan sitter jag och tittar ut, låter blicken vila på den otroligt vackra morgonen som sommar-Stockholm erbjuder. 

Med en välfylld papperspåse styr jag mina steg mot mottagningen. Som vanligt hejar jag på personalen i korridoren. Tittar sedan in i väntrummet och hejar på killarna som sitter där. De uttrycker sin glädje över att jag kommer. Jag går sedan iväg och hämtar mina saker, kokar kaffe, tar fram mjölk, muggar, kakor och ostsmörgåsar.

De tar fika och jag tar fram bladen gällande naloxonutdelningen imorgon på plattan. En av killarna säger att han haft polare som gått bort. Vi pratar sedan vidare om naloxonet och dess livräddande egenskaper. Men jag poängterar att dess halveringstid är kort vilket innebär att en person som fått motgiftet och vaknat till dock kan falla tillbaka in i medvetslöshet när medicinen slutat verka.

En tjej kommer in. Det var ett tag sedan jag såg henne här. Hon går och lämnar prov, kommer sedan in och fikar med oss. Vi småpratar en stund. Jag tycker det verkar rätt lugnt här på teamet idag, inte alls mycket folk. 

Fönstrena är öppna och det fläktar skönt i det lilla rummet. En kille berättar att han älskar att bada. Den andra säger att han hatar att bada. Samtalet kommer sedan in på olika slags hälsopreparat och all reklam som görs för att människor ska köpa just den bästa produkten.

De går sedan ut för att röka. De vill att jag ska hålla koll på deras grejer då de är ute. Efter ca femton minuter kommer de tillbaka och plötsligt väller de en massa människor in. Jag hejar på dem och erbjuder dem alla att ta fika. Tar fram mer kakor och kollar så att kaffe finns.

Vi snackar om allt möjligt. Frisyrer på åttiotalet, giftiga ormar och recept på potatissallad. Jag delar också ut informationsblad om naloxonutdelningen på plattan samt minneshögtiden vid Årstaviken. Säger åt dem alla att de är välkomna.

Sedan diskuteras just naloxon och sprutbyte. Insatser som är viktiga och till och med kan rädda liv. Flera stycken i rummet upplever att resurserna på oss brukare liksom inte riktigt prioriteras. Det gör ont i mig att dessa individer känner sig bortglömda. Men det handlar faktiskt om människoliv, individer med precis lika stor rätt att bli bemötta och behandlade med den fullaste respekt. 

Jag plockar så småningom  undan efter mig. Kakorna är slut och kaffet likaså. Två smörgåsar finns kvar och dessa ställer jag på bordet där personerna sitter. De tackar mig flera gånger för att jag kom hit idag, att jag fortsätter att komma hit regelbundet. Jag avsutar min förmiddag här på teamet med att tala om för dem hur glad jag är för det förtroende jag fått här på St:Eriksteamet. Hur glad jag är för att jag får finnas här för dem varje onsdag. Så därför passar jag på att tacka dem för att de också berikar mitt liv. Önskar dem alla en fortsatt bra dag och önskar dem välkomna imorgon!