Besök St:Eriksteamet onsdag den 13 juli.

 ?Onsdag igen vilket betyder besök på teamet. Jag gör det vanliga, brer smörgåsar och plockar  ihop fikat i en påse. Lägger också ner affischerna med informationen om minnesdagen. När jag kommer fram till Fridhemsplan tittar jag in på Coop och köper några paket med kakor och lite extra mjölk.

Utanför teamet sitter två stycken och snackar. Vi småpratar lite och de säger att de snart kommer upp och fikar. Klistrar upp en stor affisch på dörren och går sedan upp. Hejar på personalen och fortsätter. En kille ser mig och säger att han väntat på att jag ska komma. Brygger kaffe och tar fram tillbehören. Snart fylls väntrummet med en massa folk, de flesta bekanta ansikten. De tar mackor och kakor i väntan på att kaffet ska bli klart.

 ?Onsdag igen vilket betyder besök på teamet. Jag gör det vanliga, brer smörgåsar och plockar  ihop fikat i en påse. Lägger också ner affischerna med informationen om minnesdagen. När jag kommer fram till Fridhemsplan tittar jag in på Coop och köper några paket med kakor och lite extra mjölk.

Utanför teamet sitter två stycken och snackar. Vi småpratar lite och de säger att de snart kommer upp och fikar. Klistrar upp en stor affisch på dörren och går sedan upp. Hejar på personalen och fortsätter. En kille ser mig och säger att han väntat på att jag ska komma. Brygger kaffe och tar fram tillbehören. Snart fylls väntrummet med en massa folk, de flesta bekanta ansikten. De tar mackor och kakor i väntan på att kaffet ska bli klart.

Jag slår mig sedan ner vid det lilla bordet. En kille kommer in och sätter sig bredvid mig. Har inte träffat honom förr. Han frågar vem jag är, vad jag gör. Han har inte hört talas om föreningen så därför berättar jag om oss, vilka vi är och vad vi gör. Skriver även ner adressen, telefonnumret och våra öppettider och säger att han är välkommen. Han har bara bott i Sverige ett par år. Vi pratar ganska länge och jag märker att hans blyghet minskar en aning då vi snackat på ett tag.

Några andra i rummet diskuterar avtändning och abstinens. En kille säger med hög röst att han fasar för att bli av med metadonet. Ser hans skräckslagna blick då han föreställer sig att de skriver ut honom. Plötsligt kommer överläkaren in. Hon kanske har hört diskussionen? En annan kille passar på att fråga henne om den så kallade ett års regeln. Hon svarar med skarp röst att med ett års sidomissbruk är risken överhängande att bli utskriven. 

Smörgåsarna går ut, kaffet likaså. Är glad att jag köpte extra paket kakor så att jag kan fylla på faten. Kokar mer kaffe. En kille fyller på sin kopp och säger att han måste skynda sig att dricka. Han har en tid hos läkaren och där får man inte ta in kaffemuggen. Jag frågar förvånat varför. Han svarar att läkaren är rädd att patienten ska bli förbannad och kasta kaffet på henne.

Det kommer in en annan kille som jag aldrig sett förr. Vi börjar snacka och samtalet varar rätt länge. Han har varit borta från stan ett tag och trodde det skulle hjälpa honom att klippa med drogerna. Men så snart han var tillbaka i Stockholm kom tankarna och suget igen. 

Några går ut för att röka och jag blir ensamen liten stund. Kokar en tredje kanna kaffe och fyller på kakorna igen. Två killar kommer in igen, sätter sig vid mitt bord. En av dem säger att han ska få testa en ny medicin. Han har haft den förr men vill ge det hela en ny chans. Han tycker det är svårt att vara helt drogfri. Suget efter benzodiasepinerna gör att han inte orkar stå emot. Jag hoppas att den nya behandlingen kan hjälpa honom på vägen. Jag vet också att det är svårt och tufft att bryta med något som alltför lång tid varit en del av ens liv. Man tror sig inte ha styrkan att låta bli. Men jag vet att det går. Jag tror alla har den kapaciteten även om de själva inte tror det.

 Jag passar på att berätta om minnesdagen vid Årstaviken. Sätter upp några till lappar och lägger även några på bordet. Plötsligt är klockan elva. Dessa två timmar har varit intensiva och gått fort. Det har varit mycket folk här idag. Jag plockar undan och frågar killen som är kvar om han vill ha mer innan jag tar bort fikat. Fyller på hans kopp med kaffe och mjölk. Ger honom också de kex somär kvar. Han säger att han älskar dessa kakor och då tycker jag att han kan få dem. När jag ska till och gå kommer en tjej. Hon blir glad att se mig och hon hinner precis få en kopp kaffe hon också. Hon är upprörd och berättar att hennes gamla mamma precis kommit från sjukhuset. Hon frågar när jag är på Brukarföreningen nästa gång och när jag säger att jag kommer vara där på fredag så säger hon att hon kommer dit då.

Vilken förmiddag! Tröttheten jag känner göms undan och det ljusa fyller min själ. Jag övertas av en tacksamhet och glädje över att jag får möjligheten att komma hit. Att jag får äran att ta del av dessa människors resa. Det känns så fint att jag fått deras förtroende som jag tänker fortsätta göra allt för att bevara.