Besök på St:Eriksteamet onsdag den 15 juni.

?Värmen slår emot mig då jag kommer ut. Trots den tidiga morgonen skiner solen och sommaren känns här på riktigt. Ha en påse med nygjorda ostsmörgåsar, kaffe,mjölk och kakor i min hand då jag åker iväg.

På parkeringen precis utanför teamet ser jag en kille som jag inte sett på väldigt länge. Blir spontant glad över hans uppenbarelse eftersom jag varit orolig och undrat vad som hänt. Säger hej och frågar hur han mår. Uppgivet och med viss ilska svarar han att allt är förjävligt.  Han säger att han blivit utskriven och att han inte ens har någonstans att ta vägen. Känner att mina ord liksom inte räcker till men det sista jag ändå hinner säga till honom är att han är välkommen till föreningen om han vill.

?Värmen slår emot mig då jag kommer ut. Trots den tidiga morgonen skiner solen och sommaren känns här på riktigt. Ha en påse med nygjorda ostsmörgåsar, kaffe,mjölk och kakor i min hand då jag åker iväg.

På parkeringen precis utanför teamet ser jag en kille som jag inte sett på väldigt länge. Blir spontant glad över hans uppenbarelse eftersom jag varit orolig och undrat vad som hänt. Säger hej och frågar hur han mår. Uppgivet och med viss ilska svarar han att allt är förjävligt.  Han säger att han blivit utskriven och att han inte ens har någonstans att ta vägen. Känner att mina ord liksom inte räcker till men det sista jag ändå hinner säga till honom är att han är välkommen till föreningen om han vill.

Jag går upp för trappan, genom korridoren där jag hejar på personalen. Tittar som vanligt in i väntrummet och hejar på de som sitter där. Sedan kokar jag kaffe, dukar fram tillbehören och slår mig sedan ner i soffan med de andra. Smörgåsarna går åt och kakorna likaså.

De börjar snacka och jag hänger med i deras diskussion. Än en gång tar de upp sådant som innefattar otrygghet i behandlingen. Rädslan över hårdare regler och konsekvenser över detta. Det kommer in en kille som jag aldrig sett förr. Han tar fram sin dator och börjar prata med oss andra. Jag berättar vem jag är och att jag jobbar på brukarföreningen. Han känner till oss och vårt arbete. Han säger också att han på eget intiativ håller på trappa ut sitt metadon.

Jag kokar mer kaffe och vi fortsätter prata. En kille minns tillbaka och beskriver de gånger som han behandlats på ett ovärdigt sätt av myndigheter. Hur han en gång i tiden hade arbete men att drogen tog över livet. Han lovades behandling men löftet infriades aldrig den gången. Han har haft subutex och metadon men kastats ut ur programmet flera gånger. För varje avtändning blir det bara värre tycker han.Andra i rummet berättar också om händelser som i stort sett varit på väg att kosta dem livet. Jag hör vad de säger och jag känner igen mycket. Jag påminner dem alla om vilken otrolig styrka de besitter. Allt som de gått igenom men ändå att de faktiskt sitter här idag.

De äger alla en "power" som är obeskrivlig och även om de inte ser det själv så vill jag de ska veta att jag ser det. Man är inte bara sina handlingar som av samhället ofta ses som kriminella. Det finns en anledning och oftast en orsak till varför man brukar droger. Ingen annan sjukdom är straffbelagd och jag önskar att vi i vårt välbärgade samhälle kunde ta till oss en mer human människosyn då brukare kommer på tal.

Jag berättar om hepatit c kursen jag ska på denna eftermiddag och lovar att jag ska redogöra för dem nästa vecka vilka kunskaper jag fått. Sedan plockar jag undan. Gör ren kaffebryggaren och torkar av det lilla bordet. Ber dem vara rädda om sig och säger på återseende nästa vecka. Går trappan ner och ut i värmen igen. Påminns än en gång om hur mycket dessa möten berikar mitt liv. Hur glad jag är att få vara med på dessa människors resa.