Nya riktlinjer för substitutionsbehandling av opioidberoende

Text: Johan

Det är många som gått och väntat på att dom nya riktlinjerna för substitutionsbehandling av opioidberoende ska börja att gälla. Dom trädde i kraft den 15 februari 2016, men vad är det som är nytt och vad kommer det i praktiken att innebära för den enskilde brukaren? Det tänkte vi gå igenom här!

Text: Johan

Det är många som gått och väntat på att dom nya riktlinjerna för substitutionsbehandling av opioidberoende ska börja att gälla. Dom trädde i kraft den 15 februari 2016, men vad är det som är nytt och vad kommer det i praktiken att innebära för den enskilde brukaren? Det tänkte vi gå igenom här!

Först så tänkte vi lite kort förklara skillnaderna mellan föreskrifter och riktlinjer vilket alla jämt inte vet skillnaden mellan. Föreskrifter är bindande och något som mottagningarna måste följa. Nationella riktlinjer är rekomendationer som Socialstyrelsen säger BÖR följas.  Man kan se det som att föreskriften är ett ramverk och att riktlinjerna kompletterar med detaljer avseende vilka läkemedel som bör användas etcetera…
Dom nya riktlinjerna trädde i kraft från och med den 15 februari 2016. Tanken är att dom nya rekomendationerna ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Samt göra behandlingen tillgänglig för fler.

Opioidberoende

En ny och mycket viktig förrändring är att även personer beroende av opioida läkemedel nu kommer få ökad möjlighet till effektiv behandling. Något som SBF velat se under en lång tid. Tidigare har  bara personer beroende av opiater som opium, morfin och heroin kunnat få hjälp med underhållsbehandling. Trots att opiater egentligen bara är naturliga opioider som påverkar hjärnan och kroppen på samma sätt som andra opioider. Men nu ska alltså även personer beroende av andra opioider  kunna få hjälp då försök till uttrappning inte fungerat. På den här punkten har Sverige varit rätt ensamma då man i andra länder sedan länge kunnat söka hjälp ifall man brukat tex opioida läkemedel. Så att man äntligen ändrat sig på denna punkt är mycket välkommet!

Förutsättning för behandling

Precis som förut så är åldersgränsen för behandlingen 20 år. Däremot så kan om särskilda skäl föreligger också personer som ännu inte fyllt 20 år ordineras behandlingen. Ett sådant skäl kan vara att personen redan testat andra former av hjälp utan att detta har lett till önskvärt resultat.

Något som är nytt är att det tidigare kravet på minst ett års dokumenterat opioidberoende tagits bort. Nu är det istället upp till den ansvarige läkaren att bedömma ifall personen har minst ett års opioidberoende.  Detta kommer öka möjligheterna till vård för personer som inte haft denna typ av dokumentation då dom kanske inte varit i kontakt med beroendevård eller rättsväsendet på ett sånt sätt att man kunnat dokumentera detta.

Spärrtid.

En annan välkommen förrändring är att spärrtiden nu tas bort, vilket SBF kämpat hårt för under många år. I början var spärrtiden hela 3 år. Vilket innebar att ifall man blev utskriven från behandlingen så hade man inte rätt att söka vård någonstans i landet förrän spärrtiden gått ut. Spärrtiden har sedan med åren succsessivt kortats ner i omgångar till att innan den nu togs bort legat på 3 månade, något som i praktiken för det mesta blir mycket längre. Nu finns det kliniker som kräver att man påvisar postiva prover på endast opioider under 1-2 månader för att ha möjlighet till återinträde. Detta är inte ett krav från Socialstyrelsen utan något som enskilda kliniker själva infört.

Riskerna som kommer med utskrivningar är många och dödligheten för en opiodberoende utanför behandling är mellan 20- 64 gånger högre än den av övriga befolkningen. Så att spärrtiden inte tagits bort tidigare är oförsvarbart. Något liknande att man  nekar patienter att söka vård på det här sättet förekommer inte inom någon annan vårdform, utan är något som varit exklusivt för denna patientgrupp. Och att rättfärdiga det på något annat sätt än som en bestraffning går överhuvudtaget inte att göra. En bestraffning som dessutom lett till onödigt mycket lidande och död för många brukare och deras nära och kära.

Men hur riktlinjerna kommer tolkas av den enskilde läkaren återstår fortfarande att se. Det finns redan en oro att vissa mottagningar ska fortsätta med sina egna regler och kräva positiva prover på opioider innan återinträda är möjligt, något som i praktiken alltså skulle leda till en form av "spärrtid". Är du dessutom positiv på någon annan substans räknas inte den tid du redan lämnat utan du tvingas istället att börja från noll igen, vilket gör att personer som också är beroende av andra preparat än bara opioider får mycket svårare att klara intagningsprocessen. Att snabbt få hjälp när man ber om den är ju så väldigt viktigt. Bra är alltså att veta att detta krav inte alls är något som Socialstyrelsen kräver utan något som vissa mottagningar själva infört. Och något man kan anmäla för att göra Socialstyrelsen medveten om problemet.

Förhoppningen är alltså att bortagandet av spärrtiden kommer leda till färre ofrivilliga utskrivningar. Och att man istället med olika former av stödinsatser försöker hjälpa människor med problematiskt sidobruk att få ordning på sin tillvaro. I dom fall där en ofrivillig utskrivning ändå blivit aktuell ska återintagningen kunna ske så snabbt och smidigt som möjligt igen.

Ofrivilliga utskrivningar

Något annat som förhoppningsvis ska komma att minska dom så farliga ofrivilliga utskrivningarna är att man nu tagit bort det uttryckliga kravet att i vissa specifika situationer avbryta behandlingen. Exempel på dessa har varit att under längre tid än en vecka inte ha medverkat i behandlingen, upprepade återfall i bruk av narkotika, upprepade gånger manipulerat urinprover eller enligt dom ha dömts för något narkotikabrott (eventuellt upprepade narkotikabrott av ringa art under behandlingens gång). Eller att man använt alkohol i sådan omfattning att det varit en medicinsk risk.

När en patient skrivs ut ska det nu finnas tydliga medicinska skäl till detta. Vad som är ett medicnskt skäl är däremot upp till den behandlade läkaren att avgöra. Även här finns en viss rädsla för hur det kommer att tolkas och fungera i praktiken då det kan skilja sig från olika behandlare vad man ser som en egentlig medicinsk risk. Framförallt handlar det om sidobruk med benzo/ och eller alkohol i stor omfattning eftersom dessa preparat tillsammans med Metadon eller Buprenorfin kan leda till andningsdeppression, och de är även den vanligaste dödsfallsorsaken när opioider är inblandade.  Men precis som nämnts tidigare är tanken att med olika stödinsatser hjälpa personen komma till rätta med sitt sidobruk

Även om det finns en viss oro för hur dessa punkter med spärrtid och ofrivilliga utskrivningar verkligen kommer fungera i praktiken är förrändringarna viktiga och ett stort steg i rätt riktning för att komma till rätta med dom problem som tidigare varit på dessa punkter. Tanken och förhoppningen med förrändringarna är som sagt att minska ofrivilliga utskrivningar och förenkla återintagningsprocessen.

Frihetsberövande

En annan förbättring är att möjligheterna för personer som av någon anledning frihetsberövats nu ska kunna fortsätta sin medicinering har blivit större. Det är idag upp till den behandlande läkaren att ta ställning till ifall det finns möjlighet att på ett patientsäkert sätt fortsätta behandlingen. SBF hade självklart velat se att det skulle varit en självklarhet att en person som förskrivs substituttionsbehandling  ska ha rätt att fortsätta med sin livräddande medicinering och att det borde vara upp till den vårdande instansen att se till att behandlingen kan fortsätta på ett patientsäkert sätt. Man delar ju ut andra mediciner inom kriminalvården och LVM vården så det finns egentligen ingen anledning att avbryta medicineringen. Vilket dessutom forskningen visat är farligt då det gäller risken för fortsatt bruk av opioider och överdos risk både under själva frihetsberövandet men framförallt efter att personen blivit frisläppt.

Något annat som förrändrats är att individer tvångsomhändertagna enligt lagen om LVM nu kommer ha möjlighet att kunna ställas in under tiden dom sitter inlåsta. Vilket är konstigt att man inte kunnat tidigare då det är ett bra tillfälle att starta upp behandlingen och minska risken för att personen efter avslutat LVM går ut och direkt börjar använda igen.

Så även om SBF hade velat se att personer som frihetsberövas ska ha full rätt att fortsätta sin behandlingen är dessa ändringar ett steg i rätt riktning.

Hantering av medicin

När det gäller medicinhantering kommer brukare nu att ha möjlighet att succesivt få möjlighet att sköta sin medicinering från och med tre månader istället för sex månader som det var tidigare. Vilket självklart kommer underlätta att snabbare kunna komma igång med  eventuellt arbete eller annan sysselsättning på ett smidigare sätt.  Samt underlätta för personer som bor långt från mottagningen.

En annan sak som kommer underlätta för personer som har långt till sin mottagning är möjligheten för mottagningrna att kunna delge ansvaret för medicinintag och hämtning till apotek eller annan sjukvårsinrättning på brukarens ort.

Som sagt finns det mycket bra med dom nya riktlinjerna som kan komma att underlätta och ge brukarna en bättre möjlighet till ett värdigt och fungerande liv och som mer ligger i linje med vad forskningen säger och hur vården sköts internationellt- Så det är många välkommna framsteg! Men mycket hänger fortfarande på hur dom enskilda mottagningarna kommer att följa riktlinjerna.

Redan har vi fått höra från olika håll i landet hur enskilda mottagningar säger att man inte kommer följa dom nya riktlinjerna, eventuellt bara vissa; "Här gör vi på vårt sätt" , "riktlinjer är bara riktlinjer" har man tydligen på vissa ställen sagt. Vilket är väldigt beklagligt att höra. Självklart bör man som brukare kunna ta för givet att ens mottagning följer dom riktlinjer som satts upp av Socialstyrelsen eftersom det är så det bör fungera och fungerar inom annan vård. Tyvärr så är det däremot inte alltid så och om mottagningen inte tänker följa dom riktlinjer som finns bör dom såklart informera brukarna på mottagningen om detta så att alla vet vad som gäller på dom olika punkterna!

Det här är ett problem som Socialstyrelsen måste ta tag i för att vården ska kunna vara likvärdig över landet. Brukarna ska kunna få en vård som är human och som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet.  Något man börjat göra är att diskutera möjligheten av ett slags nationellt råd där företrädare för forskning, behandling och brukarorganisationer fortlöpande kan följa utvecklingen och uppmärksamma avvikelser och utvecklingsbehov. Något som kan fungera som ett forum där en sund kontinjuent metoddiskussion kan föras.

På något sätt måste Socialstyrelsen se till att man löser problemet och att riktlinjer följs av vården. Idag upplever istället många brukare att man motarbetas av mottagningarna och att en öppen och ärlig diskussion är omöjlig pga rädsla för olika former av represalier. Många hade hoppats på att dom nya rekomendtionerna skulle öppna upp för en vård där man som brukare känner att man tillsammans med vårdpersonalen kämpar åt samma håll. Då är en bra kommunikation ett måste.

Anmäla kränkningar och missförhållanden

Kan man som enskild brukare göra något ifall man upplever att mottagningen inte följer dom nya riktlinjerna?

Som enskild brukare kan man många gånger känna sig i underläge mot läkare och annan vårdpersonal. Många känner sig rädda att våga säga ifrån eller ens komma med frågor om sin egen behandling för rädsla för eventuella repressalier från sjukvårdens sida. Även om sådant är förbjudet vet vi tyvärr alla att det förekommer. Och även om man vågar så upplever många att svaret och tonen är överlägsen, att man inte tas på allvar, inte vet sitt eget bästa, eller bara har fel. Så ska inte en kontakt mellan sjukvården och brukarna fungera. Vi har rätt att ställa frågor och krav på vår behandling precis som vem som helst annars som behöver hjälp av vården.

Tyvärr sitter sitter ju läkaren och personalen på makten över den livräddande behandling som det faktiskt är för oss med olika opioidberoenden, så hur fel det än är är det självklart att många är rädda för att stöta sig med dom som sitter på makten över deras liv. Men så ska man inte behöva känna det! I en utsatt situation då man ber om hjälp ska man ha rätt till stöttning och kunna känna att vården finns där för att hjälpa, och inte tvärtom.

Så vad kan man då som enskild brukare göra ifall man upplever att den mottagning man går på inte följer dom nya riktlinjerna eller missköter vården på något annat sätt? Det man kan göra är att komma in med en anmälan till IVO (Inspektionen för vård och omsorg). Man kan också höra av sig till SBF så kan vi hjälpa till med att göra en anmälan till IVO. På så sätt slipper också den enkilde brukaren stå som anmälare och på så sätt slippa rädslan för eventuella reprissalier från mottagningens sida. Att anmäla och uppmärksamma missförhållanden är viktigt ifall man vill få till en förrändring. Och tillsammans är vi starka!

Ofta får man höra att brukarna borde bevisa något för personalen för att vi ska få den vård som vi har rätt till, men vårdens skyldigheter talas det sällan om på mottagningarna. Det är ändå så att vården har vissa skyldigheter mot dom som dom erbjuder hjälp.  En skyldighet är att erbjuda  en vård som bygger på evidens och beprövad erfarenhet och att man följer dom föreskrifter och riktlinjer som man är satta att följa.

Som sagt finns det mycket positivt med dom nya rekomendationerna, men samtidigt mycket att göra för att få till en så bra och fungerande vård som möjligt där även brukarnas röster hörs klart och tydligt. Nu får vi hoppas att dom nya riktlinjerna implementeras på det sätt dom är tänkta så snart som möjligt runt om i landet och  att vi på så sätt också kan få en likvärdig vård där allt inte hänger på var du bor och den bestämmande läkaren och dennes syn på hur vården ska skötas.

Hoppas att det här kunnat förklara lite om vad dom nya riktlinjerna innebär.

Inget om oss utan oss!

 

Text: Johan


Not: Socialstyrelsens nya föreskrifter kan läsas här.