Sveriges ideala fiende

Men Berne hade trots allt hopp om sitt land och dess invånare. Han trodde att om svenska folket fick höra talas om alternativ – och lärde känna narkomaner – så skulle de svara an på det. Så han ordnade en grupp som utgjordes av personer med missbruksproblem, som skulle arbeta för deras rättigheter. Han gick samman med flera som var i samma situation som han, de började driva frågan om en humanare narkotikapolitik och gruppen kallades sig Svenska Brukarföreningen.

[…]

Men Berne hade trots allt hopp om sitt land och dess invånare. Han trodde att om svenska folket fick höra talas om alternativ – och lärde känna narkomaner – så skulle de svara an på det. Så han ordnade en grupp som utgjordes av personer med missbruksproblem, som skulle arbeta för deras rättigheter. Han gick samman med flera som var i samma situation som han, de började driva frågan om en humanare narkotikapolitik och gruppen kallades sig Svenska Brukarföreningen.

[…]

Men ni visste tillräckligt för att vara medvetna om att de inte enbart borde straffas. Ni betalade för att de skulle ha representanter och få en röst. Och det har skapat ett utrymme där början på ett samtal kan ta form. Det är fortfarande på ett tidigt stadium – men nu har det i alla fall satt igång.

[…]

Det medmänskliga draget, som är så starkt i er kultur, är anledningen till att jag tror de svenska värderingarna med tiden kommer leda er till denna rätta lösningen på detta hundraåriga problem – och välja livet, kärleken och den mesta möjliga välfärdsstaten. I slutändan har ju Sveriges ideala fiende aldrig varit drogerna – det är snarare tanken på att låta någon av era medborgare gå otrygg och oälskad.

Detta var tre utdrag från ett specialskrivet kapitel om Sverige i boken Att tysta skriket – Början och slutet på kriget mot narkotikan av Johann Hari (Massolit förlag 2016).

Kapitlet för den svenska utgåvan är mycket intressant då den tar upp en annan sidan som förklaring till att människor använder droger, nämligen det sociala. Att beroende till stor del beror på i vilket sammanhang man tar drogen. Hur ens sociala liv ser ut.

Det leder oss i SBF att återkomma till frågan om termerna beroendeframkallande vs. beroendeskapande som vi definierat efter otaliga diskussioner här på kontoret.

För någon som inte är så insatt kan man beskriva skillnaden att den första förklarar hur beroendet kommer inifrån sig självt och på något sätt väcks till liv utav drogerna. Då kan man fråga sig hur kroppen vet om hur den ska kunna se skillnaden på de narkotikaklassade läkemedel man får efter en operation tex och ”vanlig” narkotika från gatan?

Den senare beskriver hur beroendet kommer från substansen istället. Hur upprepad användning leder till beroende. Vi föredrar den senare termen och förklaringen. Anledningen till att vi gör denna åtskillnad är att inte ge sjukvården mer makt över våra liv än vad som är nödvändigt.

Om man sen har upplevt jobbiga händelser i ens liv som man försöker döva, som en taskig eller traumatisk barndom tex, så ökar givetvis också mängden och längden tid man använder en drog. Vilket till slut leder till ett beroende.

Visst kan man använda knark under en period av sitt liv och under olika omständigheter, utan att fara illa. Det som sen verkar avgör om man blir beroende är ens sociala struktur och nätverk. Precis samma förklaringsmodell som Johann Hari använder i denna utmärkta bok.

Hur det än är så är kriminaliseringen av människor som använder narkotika plågsamt och sadistiskt. Att straffa bort ett beroende, oavsett hur det startade, kommer aldrig att fungera och gör bara saker värre. Det tror jag vi alla kan vara överens om. Vi tror istället på individuella lösningar. Allt som fungerar för individen är bra.

Visst kan man argumentera att straffsatsen förebygger användning och kan ses som prevention, men då kan man fråga sig varför vi som använder narkotika ska användas för förebyggande syften? Är vi inte värda mer än så?

När man kokar ner alltsammans så kan det vara så enkelt att vissa människor bara gillar att använda en substans – som råkar vara förbjuden – och den får dem att må bra. Det behöver inte vara konstigare än så.

Må så vara att vissa substanser är mer beroendeskapande än andra, men desto större anledning att dem som använder dessa substanser har rätt information om dem och dessutom tillgång på ett säkert reglerat sätt. Utan att straffas för det.

Och glöm inte, se till att hen har en social struktur omkring sig så att inte substansen används för att tysta skriket.

Låt oss fortsätta debatten.

/ Redaktionen