Besök St:Eriksteamet onsdag den 11 maj.

Solen orkar sig upp även denna morgon men temperaturen har sjunkit och de senaste dagarnas sommarvärme har bytts ut mot lite svalare luft. Färskt solrosbröd, en burk med kakor, mjölk och kaffe fyller min påse denna morgon, liksom bladen med informationen om de stundande årsmötet.

Solen orkar sig upp även denna morgon men temperaturen har sjunkit och de senaste dagarnas sommarvärme har bytts ut mot lite svalare luft. Färskt solrosbröd, en burk med kakor, mjölk och kaffe fyller min påse denna morgon, liksom bladen med informationen om de stundande årsmötet.

När jag kommer fram till teamet möts jag av två välkända killar som står och röker. Vi hejar på varandra och de säger att de snart kommer upp och fikar. I rummet sitter en tjej jag aldrig tidigare sett. Jag hejar på henne, presenterar mig själv och berättar kortfattat om föreningen. Jag plockar fram fika och kokar kaffe. Hon börjar prata och berättar att hon är arg och besviken för att mottagningen inte låter henne återuppta behandlingen med metamina trots att hon har diagnosen ADHD. Hon vill ha tillbaka den medicinen tillsammans med sitt metadon. Hon frågar om vi på föreningen på något sätt kan hjälpa henne. Men eftersom jag själv inte vet så lovar jag i alla fall att jag ska prata med mina lite mer insatta kollegor. 

Smörgåsarna har en rykande åtgång och jag kokar mer kaffe. Tre killar kommer in i rummet och slår sig ner bredvid bordet där jag sitter. Vi småpratar om allt från socialen, IS-anhängare och träningskläder. En av dem säger att han ibland funderar på att avsluta sitt liv. Han känner sig många gånger icke lyssnad på och illa behandlad. Vi snackar lite kring detta och jag säger åt honom att inte göra något dumt. Ingen människa ska behöva avsluta sitt liv men ibland då allt är tungt så är det inte konstigt att tankarna smyger sig på.

En tjej kommer in i rummet och slår sig ner lite längre bort. Jag säger att hon gärna får ta fika. När jag presenterar mig så börjar hon prata. Jag slår mig ner bredvid henne och får ta del av hennes situation som är både påfrestande och jobbig. Hon har varit tillsammans med en man som misshandlat henne på olika sätt. Hon är ständigt rädd och har flyttat runt på olika kvinnoboenden men hon anser sig inte få den hjälp hon behöver på grund av hennes drogproblematik. Att hon går i behandling och har metadon är enligt henne en nackdel i denna situation. Hon är väldigt ledsen och känner att hon inte får någon hjälp. Jag lyssnar samtidigt som jag har en förståelse över denna förtvivlan hon känner.

En kille tittar plötsligt in som hastigast. Han ser lite stressad ut och jag frågar hur läget är. Han berättar att han är på väg upp i utskrivningsnämnden eller vad det kallas. Han har rökt på och lämnat positiva prover en längre tid.

Smörgåsarna är slut och kaffet likaså. Klockan närmar sig elva och killarna vid bordet gör sig redo för att gå ut och röka. Jag berättar att jag inte kommer nästa onsdag eftersom jag själv har fått en tid på sjukhuset som jag inte kan missa. Men det är viktigt att jag berättat det samtidigt som jag poängterar att jag är åter om två veckor. De tackar för fikat och säger att de uppskattar att jag kommer dit. Jag säger att jag uppskattar detta precis lika mycket. En kille kommer fram och ger mig en kram. Jag ber dem vara rädda om sig och vi säger sedan hejdå för denna gång.

Jag plockar undan och torkar av bordet. En av personalen kommer in i rummet och vi pratar lite medan jag plockar ihop efter mig. Jag drar sedan på mig min jacka, tar min tygväska på armen och lämnar teamet för denna gång. Jag promenerar mot tunnelbanan och bär med mig delar av människors livsresa. Varje gång får jag ta del av dessa själars livsresor så känner jag en tacksamhet men ibland även en frustration över att jag inte kan göra så mycket.  

%d bloggare gillar detta: