Sammanfattning av besöket på St:Eriksteamet onsdag den 4 maj

Jag vaknar mitt i natten. Ligger kvar i sängen och iakttar hur ljuset sakta fyller rummet. Går slutligen upp och förbereder det jag ska. Denna gång har jag en ny brödsort som jag brer och lägger ost på. En påse med frukt, två paket kex och mjölk får också följa med. Fåglarna kvittrar och solen skiner denna morgon så här i början av månaden.

Jag hejar på personalen i korridoren och fortsätter mot väntrummet. Där inne sitter två killar och spelar lugna favoriter på hög volym. Jag dukar fram fikat, kokar kaffe och klistrar upp några lappar med informationen om föreningens stundande årsmöte. En av killarna i soffan känner jag igen från tiden då vi tillhörde samma team. Vi snackar lite och han berättar att han numera går här och får sina doser.

Jag vaknar mitt i natten. Ligger kvar i sängen och iakttar hur ljuset sakta fyller rummet. Går slutligen upp och förbereder det jag ska. Denna gång har jag en ny brödsort som jag brer och lägger ost på. En påse med frukt, två paket kex och mjölk får också följa med. Fåglarna kvittrar och solen skiner denna morgon så här i början av månaden.

Jag hejar på personalen i korridoren och fortsätter mot väntrummet. Där inne sitter två killar och spelar lugna favoriter på hög volym. Jag dukar fram fikat, kokar kaffe och klistrar upp några lappar med informationen om föreningens stundande årsmöte. En av killarna i soffan känner jag igen från tiden då vi tillhörde samma team. Vi snackar lite och han berättar att han numera går här och får sina doser.

Plötsligt fylls rummet och flera stycken kommer in samtidigt. Jag hejar på dem alla och säger att de gärna får ta fika. Den nya brödsorten uppskattas och folk hämtar mer. Jag kokar mer kaffe då den första kannan börjar ta slut.

Plötsligt kommer han in. Jag både ser och hör att han är förbannad. Blir först orolig att det är något med ryggen som han gjort illa. Sedan berättar han om gårdagen och orsaken till den ilska han känner. På väg in i tunnelbanan blev han stoppad av två vakter. Trots att han hade giltigt färdbevis och för övrigt uppträtt på ett normalt sätt. När vakterna påstår att han är påverkad så svarar han genom att berätta att metadon är det enda han har i kroppen. Vakterna förvägrar honom att kliva på tåget och trycker ner honom på golvet. Jag blir både ledsen och arg då jag hör han berätta detta. Och det slår mig än en gång att många i vårat land har en förlegad och ohuman syn på brukare. Att gå i substitutionsbehandling betyder väl inte att man ska behöva klassas som en brottsling? Metadon och subutex är ju medicin som för många underlättar drogfrihet.

Diskussionen i rummet blir stundom högljudd och jag märker att flera har negativa erfarenheter av väktare och även poliser.

De reser sig, och lämnar rummet. Jag ber dem vara rädda om sig och önskar trevlig helg.Jag sitter själv en stund innan en kille kommer in. Jag har inte sett honom förr. Säger att han gärna får ta fika vilket han också gör. Sedan sätter han sig mittemot mig. Frågar först om brukarföreningen och jag berättar vilka vi är. Han ser ledsen ut och börjar berätta hur jobbigt han har det. Han har blivit av med sin bostad och har ingenstans att bo. Han har en föredetta som svartmålar och tydligen gör allt för att det ska gå illa för honom. Trots att han har två barn som han har bra kontakt med. Han säger gång på gång att han är rädd för att han ska göra något dumt. Han vill inte men situationen är så psykiskt påfrestande. Det gör ont att se hans sorg och förtvivlan. Önskar det fanns något jag kunde säga för att skänka honom tröst. Men det enda jag kan säga att jag hoppas att det ordnar sig för honom. Hans läkare på teamet har skrivit intyg som förhoppningsvis kan hjälpa honom vilket även han själv hoppas.

Jag är kvar ensam i rummet. Lugna favoriter är fortfarande på i bakgrunden. En personal tittar in och småpratar lite. Sedan börjar jag plocka undan men de två mackor som är kvar låter jag ligga framme tillsammans med kakorna. Jag drar på mig min jacka och lämnar mottagningen för denna gång.

Tankarna på de personer som jag möter och de erfarenheter som jag får dela finns kvar inom mig. Jag kan inte göra så mycket mer än att ta del av det de väljer att berätta. Jag kan inte ta bort deras bekymmer även fast jag många gånger skulle önska. Det enda jag kan göra är att finnas där och visa att jag bryr mig. Samtidigt som jag av egen erfarenhet vet att det går att vända den djupaste förtvivlan. Bara för att det är nattsvart just nu så betyder det inte att det alltid behöver vara så.

Skrivet av Linn Nystedt.