Första besöket på Rosenlund torsdag den 28 april.

Med en välfylld plastpåse i ena handen och väskan i den andra beger jag mig mot Söder och Rosenlund. Regnet öser ner denna tidiga morgon så här i slutet av månaden och jag fryser fastän jag har min varmaste jacka på mig. Vid busshållsplatsen intill sjukhuset möter jag upp min kollega Kicki. Vi köper med oss mjölk från ica innan vi tar hissen upp till femte våningen där mottagningen ligger. Efter febrilt letande finner vi till slut korgen som föreningen en gång lämnat kvar.

Vi kokar kaffe och plockar fram fikat. Det är några stycken i väntrummet men inte så många. Vi säger att de gärna får ta för sig.

Med en välfylld plastpåse i ena handen och väskan i den andra beger jag mig mot Söder och Rosenlund. Regnet öser ner denna tidiga morgon så här i slutet av månaden och jag fryser fastän jag har min varmaste jacka på mig. Vid busshållsplatsen intill sjukhuset möter jag upp min kollega Kicki. Vi köper med oss mjölk från ica innan vi tar hissen upp till femte våningen där mottagningen ligger. Efter febrilt letande finner vi till slut korgen som föreningen en gång lämnat kvar.

Vi kokar kaffe och plockar fram fikat. Det är några stycken i väntrummet men inte så många. Vi säger att de gärna får ta för sig.

Sista stunden är jag kvar själv. Jag är glad att Kicki följde mig hit och introducerade mig men jag försäkrar att hon får gå om hon vill och behöver.

Det kommer in en kvinna som sätter sig i soffan bredvid mig. Jag säger att hon gärna får ta  av det som finns att äta. Hon börjar snacka och frågar mig om jag gått i substitutionsbehandling. Hon berättar att hon också på eget iniativ en gång slutat med metadon men att hon börjat igen. Jag försöker få henne att inte känna det som ett nederlag även fast hon själv verkar tycka det. Såklart att det är bättre att återgå till behandlingen än att hamna där ute igen. Att bruka droger innefattar så mycket mer än bara själva användandet. Den ständiga jakten på mer och allt vad det innefattar. Hon berättar också att hon skriver dikter. Både hon och jag är eniga om att skrivandet i mångt och mycket fungerar som en terapi och jag känner en spontan glädje över att hon fattar pennan och i skrift förmedlar hur hon mår inombords.

Det dyker upp en kille också. Han och tjejen känner varandra. Samtalet kommer in på vädret som vi alla för tillfället tycker är under all kritik.

När klockan är elva plockar jag undan. Mackorna är slut och det som är kvar av kaffet häller jag bort och sköljer ur bryggaren. Jag åker hissen ner och promenerar mot busshållplatsen på Ringvägen.Jag känner mig lite bortkommen och vilse men hoppas att jag kommer att jag kommer att kunna göra en insats på Rosenlund.

Skrivet av Linn Nystedt.