Sammanfattning av besöket St:Eriksteamet onsdag 27 april

Så är det onsdag igen. Äntligen. Jag plockar fram den nya brödsorten, brer på smöret och lägger på ostskivor. Sedan beger jag mig iväg mot Fridhemsplan med en välfylld grå plastpåse i handen.

I korridoren möts jag av två personal. Vi hejar på varann och småpratar lite innan jag går vidare. Jag kokar en kanna kaffe,lägger fram smörgåsarna och förpackningen med chokladkex. Det sitter några välkäna personer i rummet men en av dem har jag inte sett på ett tag. Blir glad att se honom igen och frågar hur han mår. Han berättar att han skadat sin rygg och drar upp tröjan och visar blåmärket och svullnaden. Det ser verkligen inte bra ut men han säger att det inte är så farligt. Han lovar mig dock att åka in på sjukhuset om det blir värre.

Så är det onsdag igen. Äntligen. Jag plockar fram den nya brödsorten, brer på smöret och lägger på ostskivor. Sedan beger jag mig iväg mot Fridhemsplan med en välfylld grå plastpåse i handen.

I korridoren möts jag av två personal. Vi hejar på varann och småpratar lite innan jag går vidare. Jag kokar en kanna kaffe,lägger fram smörgåsarna och förpackningen med chokladkex. Det sitter några välkäna personer i rummet men en av dem har jag inte sett på ett tag. Blir glad att se honom igen och frågar hur han mår. Han berättar att han skadat sin rygg och drar upp tröjan och visar blåmärket och svullnaden. Det ser verkligen inte bra ut men han säger att det inte är så farligt. Han lovar mig dock att åka in på sjukhuset om det blir värre.

Jag sätter mig ner vid det lilla bordet mitt i rummet. Killen mittemot börjar prata som han ofta gör när vi ses på teamet. Han berättar att han för tio år sedan blev av med sitt körkort trots att han aldrig begått något trafikbrott. Anledningen var visst att läkaren asnåg att det tidigare bruket av droger, metadonbehandling och flertalet diagnoser gjorde honom olämplig som bilförare. Det låter helt absurt att en läkare förutsätter att man är en trafikfara bara för att man har använt droger. En annan kille berättar att han också blivit av med sitt körkort av typ samma anledning. Det är väl en sak om man blivit stoppad under en bilfärd och varit påtänd där och då. Bara för att man har använt droger och är i substitutionsbehandling betyder väl det inte per automatik att man kör omkring och är påverkad?

Det kommer in en kille som slår sig ner mittemot mig. Hans händer är blå och han ser mycket trött och sliten ut. Han hämtar kaffe och sjunker sedan ner på stolen. Han nickar till flera gånger och är mycket fåordig.

Väntrummet är välfyllt denna gråkalla onsdag. Det dyker hela tiden upp nya personer och ljudnivån är stundom hög. Jag hejar, pratar och lyssnar på de som vill och behöver ventilera sina tankar. Smörgåsarna går åt fort och jag kokar mer kaffe.

En tjej dyker upp och säger att hon uppskattar att jag kommer dit med fika. Hon har inte ätit något på morgonen eftersom hon för tillfället bor hemma hos sin sjuka och gamla mamma.

Sista halvtimmen sitter jag i soffan. En kille berättar att metadonet känns som en osynlig fotboja eftersom han för att få sin dos är tvungen att förhålla sig till de bestämmelser som mottagningen har. Han tycker det är jobbigt då hela hans tillvaro baseras på läkare och behandlares krav. Men han säger också att metadonet räddat hans liv.

En annan person kommer fram och frågar mig om man kan göra hepatit c test hos oss på brukarföreningen. Jag säger att jag tror det men lovar honom att till nästa vecka kolla upp det hela.

På slutet är det bara två personer kvar i rummet. De sitter och kollar i en tidning med växter. Han vill plantera och har förberett det hela genom att köpa jord. Vi diskuterar lite hur viktigt det är att sysselsätta sig med något för att få tiden att gå och motverka tristessen och ångesten som det många gånger innebär att bara gå hemma i sina egna tankar.

Jag plockar undan kaffebryggaren, sköljer ur kannan och slänger filtret. Det finns en kaka kvar som killen i soffan äter upp. De reser sig sedan upp och gör sig i ordning för att gå. De tackar för att jag kommit idag igen varpå jag tackar för att jag fick komma. Torkar av bordet och lämnar sedan det tomma väntrummet.

Mina timmar på teamet är över för denna gång. Jag är trött men ändå fylld av energi. En energi som uppstår då jag får chansen och möjligheten att göra något för någon. 

Skrivet av Linn Nystedt.