Västermalmsmottagningen onsdag den 23 mars

Påsen med fika är denna onsdag välfylld och tyngre än vanligt. Jag har ett påskägg med godis, nygjorda äggmackor med tillhörande kaviarröra samt en påskmust med mig. Jag dukar fram det jag har med mig. Det kommer några stycken in i rummet, tar av fikat men rusar vidare. Sedan kommer en tjej som jag aldrig sett där innan. Hon säger att hon mår dåligt eftersom hon håller på att ställas in på metadonet på nytt och att dosen fortfarande är för låg. Jag hoppas hon håller ut och att hon sedan kommer upp i en nivå där hon känner att hon fungerar. Vi snackar lite innan hon rusar vidare. Det kommer in en annan person i rummet. Han ser trött och hängig ut, säger att han är sjuk.

Påsen med fika är denna onsdag välfylld och tyngre än vanligt. Jag har ett påskägg med godis, nygjorda äggmackor med tillhörande kaviarröra samt en påskmust med mig. Jag dukar fram det jag har med mig. Det kommer några stycken in i rummet, tar av fikat men rusar vidare. Sedan kommer en tjej som jag aldrig sett där innan. Hon säger att hon mår dåligt eftersom hon håller på att ställas in på metadonet på nytt och att dosen fortfarande är för låg. Jag hoppas hon håller ut och att hon sedan kommer upp i en nivå där hon känner att hon fungerar. Vi snackar lite innan hon rusar vidare. Det kommer in en annan person i rummet. Han ser trött och hängig ut, säger att han är sjuk. Jag frågar honom om han testat sin lever och ger honom pappret jag har med mig angående information om infektionskliniken i Huddinge. Han berättar att han har HIV men att han inte förmått hämta sin medicin på ett helt år. Jag berättar lite utförligare om convictus som erbjuder skjuts varje onsdag morgon och trycker på att det är viktigt att han får sin medicin. Han lovar att han ska kontakta dem.

Det kommer sedan in en kille som jag sett vid några tillfällen Vi är ensamma i rummet och han börjar prata. Han berättar att trots att han har lägenhet och är drogfri ändå upplever en meningslöshet. Vi diskuterar kring detta och jag förklarar hur det varit för mig med syftet att inge honom något slags hopp. Trots att drogerna och den tillvaron fyllt ens liv så många år så är det inte kört. Jag tror aldrig det är försent att lära känna sig själv och finna en väg och ett förhållningssätt till livet som faktiskt känns okej. Men sånt kan ta tid och då är det lätt att bli uppgiven. Han frågar mig om jag haft metadon och hur länge och beskriver sedan sin  känsla av att bli avtrubbad av medicinen. Han vill sluta men tror inte att han någonsin skulle klara det. Jag säger att allt har sin tid och att det kanske kommer en dag då han är redo. Jag berättar om brukarföreningen och välkomnar honom dit. Det kommer in en annan kille i rummet och han är glad för att mötet med soc gick bra. När klockan är elva är fikat nästan slut men det som finns kvar lämnar jag på bordet tillsammans med påskhälsningen jag skrivit från oss i föreningen. 

När jag ska gå dyker en tjej upp som jag inte sett på ett tag. Hon sätter sig i soffan och berättar att hon håller på att trappa ut sitt metadon på eget intiativ. Hon känner sig väldigt dålig och berättar om en nedtrappning som går i rask takt.  Hon vet att jag också slutat och frågar lite kring detta. Om man verkligen beslutat sig för att ta detta stora steg tror jag det är viktigt att det får gå sakta så kropp och själ hinner vänja sig succesivt. Att försöka ha tålamod och låta det ta tid tror jag är a och o trots att man är otålig och bara vill få det överstökat. Hon mår verkligen inte bra just nu och jag känner mig orolig för henne utifrån det hon berättar. Önskar verkligen hon stannar upp lite vilket jag även säger till henne.  Hon frågar om jag kommer nästa vecka vilket jag säger att jag gör. Sedan önskar dem alla glad påsk och lämnar mottagningen för denna onsdag.

Skrivet av Linn.