Västermalmsmottagningen onsdag den 16 mars

?Jag vaknar tidigt. Går upp och inser att det äntligen är onsdag. Jag tar fram påsen med bröd, smör och ost. Brer flera mackor somjag lägger i en plastburk med lock. Plockar sedan ihop de hembakade havrekakorna som jag lägger i en annan burk. Solen skiner denna morgon även om det fortfarande är kyligt i luften. Då jag kommer fram till Västermalmsmottagningen möts jag av ett gäng med flera personer som står och röker. Jag hejar glatt och går sedan in. Hälsar även på personalen i korridoren innan jag dukar fram fikat jag har med mig.

?Jag vaknar tidigt. Går upp och inser att det äntligen är onsdag. Jag tar fram påsen med bröd, smör och ost. Brer flera mackor somjag lägger i en plastburk med lock. Plockar sedan ihop de hembakade havrekakorna som jag lägger i en annan burk. Solen skiner denna morgon även om det fortfarande är kyligt i luften. Då jag kommer fram till Västermalmsmottagningen möts jag av ett gäng med flera personer som står och röker. Jag hejar glatt och går sedan in. Hälsar även på personalen i korridoren innan jag dukar fram fikat jag har med mig.

Det sitter några stycken i soffan och diskuterar. Jag säger att de gärna får ta fika och sätter mig sedan. De reser sig upp och hämtar av det jag ställt fram. Samtalet kommer in på beroendemottagningar och skillnader mellan dessa trots att de utför samma typ av behandling. Jag får även höra om avgiftning och dess vårdavdelningar som trots att de hör till sjukhuset i själva verket är som en plats där standarden är lågt prioriterad, ett ställe som  upplevs som smutsigt och närmast omänskligt. Det väcker än en gång mina tankar på hur låg prioritering vi som brukat och brukar droger har. 

Det kommer in en kille somjag aldrig träffat. Han tar en smörgås och då de andra går ut för att röka börjar han prata med mig. Jag presenterar mig och berättar att jag kommer från brukarföreningen. Han brättar om ensamheten han upplever i sin lägenhet, hur alla de gamla vännerna är aktiva i missbruket och hur svårt det är att försöka komma tillbaka till livet och vardagen. Han frågar sedan om vi i föreningen har möjlighet att följa med på tex möten med soc. Jag svarar att vi kan göra det men att vi då först bör träffas och gå igenom det hela. Jag ger honom telefonnumret och berättar att vi har öppet måndag till fredag och att han är välkommen till oss.

Folk kommer och går och jag upplever att det är många här idag. På slutet sitter en kille kvar och vi har snackat en hel del förut. När de andra gått berättar han hur det var då han sökte behandling, hur han tvingades bevisa att han ville bli drogfri genom att själv avbryta sitt bruk. Och sedan hur löftet om substitutionsbehandling bröts. Något som helt förklarligt fick ödesdigra konsekvenser. Vi blir avbrutna då en personal dyker upp och vill prata med honom.

Klockan är elva och precis då jag ska gå kommer en annan person in i rummet. Han tar den sista smörgåsen och vill att jag ska sätta mig en liten stund. Jag frågar hur han har det. Han berättar om det tillfälliga boendet där tillgången på droger är stor. Löftet som socialen gav gällande egen lägenhet bröts. Jag upplever hans uppgivenhet och det gör ont i mig. Vi gör sedan sällskap till tunnelbanan. Jag får även veta att en tjej på teamet nyligen avlidit, troligen självmord. Jag vet vem hon är och har flera gånger hört hennes förtvivlade rop i korridoren. Solen skiner fortfarande men kylan är borta. Killen kramar ommig och vi skiljs åt vid tunnelbanan. Mina timmar på Västermalm är över för denna onsdag. Jag har ännu en gång fått ta del av människors erfarenheter och upplevelser. Verkligheten är en kamp för många. Jag känner med dessa fina själar av hela mitt hjärta och känner en djup tacksamhet för allt jag får ta del av. Skrivet av Linn.