Du ska vara tacksam för de “undantag” som görs för dig i din substionsmedicinering

Den 12:e januari klockan 15.20 gick jag till BAS på St. Görans sjukhus. Jag hade en remiss till avdelning 52 där jag skulle avgiftas från heroin och metadon samt ställas in på Suboxone. Kring 21.30 hade läkaren sitt samtal med mig där han förmedlade att han ville att jag skulle komma tillbaka dagen därpå p.g.a platsbrist. Han tyckte att jag skulle kontakta vänner och försöka få en plats hos dom under natten. (Det är mycket vanligt att läkare ber patienter som väntar på en plats på avdelningen att komma tillbaka vid ett senare tillfälle. Det är heller inte ovanligt att patienter blir avhysta från platsen av väktare/ordningsvakter när de protesterar över att bli nekad plats.) Jag förklarade för honom att det inte fanns någon bland mina nyktra vänner som skulle ta in mig vid den här tiden. Jag fick en bädd på observationsavdelningen över natten och flyttades till avdelning 52 nästa dag.

Under tiden jag är positiv på opiater är maxdosen av buprenorfin 4mg. Min första dos delas till mig vid ca 12.00 den 13:e. Ett par timmar senare blir jag flyttad till avdelning 52.
Vid min inskrivning på St. Göran hade jag dragit på mig influensan som härjade vid tidpunkten. Jag hade feber, huvudvärk, hosta, ledvärk och insomni. Symtom som jag dagligen förmedlade till sjuksyster på avdelningen. Alla symtom utom huvudvärken var försvunna vid dag fyra i och med att jag tillfrisknat från influensan.
Trots att jag sa till om mina sömnsvårigheter blev jag inte delad det Propavan jag har på recept. Medicin som verkligen får mig att hålla sömnen hela natten.

Ska jag vara tacksam för att jag förlorar timme efter timme av sömn. Hållas vaken timme efter timme av abstinens helt i onödan?

På måndag morgon den 18:e lämnade jag mitt UP och delades medicin i vanlig ordning. Strax efter lunch då provsvaren kommer tillbaka från labbet visade sig mitt prov vara fritt från opioider och jag skulle äntligen påbörja medicinupptrappningen. Det innebar plötsligt ett problem för personalen. Det bröt mot någon rutin på avdelningen att dela substitutionsmedicin fler än en gång per dag. Min läkare på ITOK var tvungen att kontaktas liksom överläkaren på sjukhuset innan jag kunde delas de 2mg Subuxone som jag skulle trappas upp med per dag när jag kunde uppvisa negativa prover.

Jag har svårt att se varför jag ska vara tacksam för att ett undantag gjordes för mig när allt som egentligen hände var att vi höll oss till den planering jag och min läkare fastställt.

Onsdagen den 20:e januari skrevs jag ut från avgiftningen och återgick till mitt arbete som planerat. Det här var den 7:e dagen med huvudvärk och jag började bli orolig. Jag kände att dosen var för låg för abstinensen återkom vid 18-19 tiden och mot mitt drogsug gjorde den ingenting.
När fredagen kom och huvudvärken fortfarande inte hade gått över berättade jag för min kontaktperson på ITOK som ordnade ett möte med min läkare följande måndag.

Mötet med läkaren gick allt annat än bra. Jag förklarade för henne att jag nu hade haft ont i huvudet i 13 dagar, ända sedan jag började använda medicinen, och att den heller inte tar bort suget efter heroin. Jag ville byta medicin. Hon sa att min huvudvärk inte nödvändigtvis beror på medicinen utan även kan orsakas av högt blodtryck och frågar om hon får undersöka mig. Självklart fick hon undersöka mig men jag förstod inte i vilket syfte eftersom oavsett om huvudvärken berodde på medicinen direkt eller omvägen över högt blodtryck var det symtom som uppstod efter att jag börjat medicineringen.
Undersökningen visar 145/95, något förhöjt, så vi tittar på journalanteckningarna från avdelning 52. 135/91 och 137/92. Samtidigt läser läkaren i journalen att jag fick första dosen den 14:e, en dag efter att jag säger att huvudvärken börjat, och därför kan den, enligt henne, inte orsakas av medicinen. Jag hävdar då att det är fel i journalen, att sjuksystern helt enkelt inte har antecknat att hon givit mig medicinen. Det jag säger möts med öppen misstro och skepsis och hon tillskriver huvudvärkens orsak till blodtrycket och byter ut subuxonet mot buprenorfin fr.o.m den 28:e. Dosen förblir oförändrad, 12mg per dag.
Senare samma dag förstod jag att läkaren inte tittat i journalanteckningarna från observationsavdelningen och därför inte såg att jag delats 4mg Subuxone den 13:e tre timmar innan jag flyttades till avdelning 52.

Jag misslyckas med att förstå hur jag på något sätt kan vara tacksam för den misstro jag utsätts för eller de ändringar som gjorts i min medicinering när ingenting egentligen har förändrats.

Den 29:e januari orkar jag inte hålla emot längre och tar ett återfall. I samråd med läkare, sjuksköterska och kontaktperson lägger vi upp ett upptrappningsschema med start på 20mg metadon dagligen och +10mg var 7:e dag. Detta efter att jag trappats ur på buprenorfinet och varit helt ren från substitutionsmedicin 24 timmar.
Jag blev glad över att läkaren bytte ut medicinen men oroades över själva övergången och den långsamma upptrappningen. Vi beslutade att avgiftningen skulle ske på avdelning 52 och hon skrev en remiss redan samma dag.

Jag klev in på BAS klockan 21.40 och hade mitt läkarsamtal strax efter 8. Därefter flyttades jag till OBS. Jag bad om medicin vid 10-tiden och fick då frågan om jag hellre ville ha 20mg metadon istället för 4mg buprenorfin. Det ville jag absolut. Jag skulle ju först byta till metadon när jag hade varit drogfri ett helt dygn och tänkte att jag spar massor av tid och slipper onödigt lidande med avtändning och abstinens. Vid tvåtiden flyttades jag upp till avdelning 52 och behöver knappast förklara att det drogsug jag genomlider större delen av dygnet aldrig känts så påtagligt, eftersom 20mg metadon är en pytteliten dos, och oron över att lämna avdelningen med denna minimala dos bara blir värre ju närmare utskrivning jag kommer. Jag blev så pass orolig att jag bad om att få prata med en läkare innan jag hade mitt utskrivningssamtal. Läkaren har sitt ursprung i Asien någonstans och hade mycket svårt att förstå den oro jag försökte förmedla. Istället skulle jag vara glad och tacksam för att sjukvårdspersonalen gjort fel när de ordinerade metadon innan jag hade avgiftats.

Tacksam och glad för att hon inte förstår min oro. Tacksam och glad för personalens inkompetens. Hur någon ens kan föreslå att jag ska vara tacksam och glad för personalens inkompetens är för mig ofattbart.

Onsdagen kunde inte komma snabbt nog och äntligen var jag ren från buprenorfinet och kunde återvända till jobb och hem.

Precis det jag oroat mig för under avgiftningen inträffade på måndagen den 8 februari. Dosen på 30mg räcker inte på långa vägar mot suget efter heroin. Konsekvenserna av återfallet innebar att jag inte fick komma tillbaka till mitt stödboende och att upptrappningen inte fortsatte som planerat.
Första natten lyckades jag dribbla till mig bädden på stödboendet genom att dricka kopiösa mängder vatten. Natt två spenderade jag på ett golv strax innanför porten i ett hus i centrala Stockholm. Efter det veknade mammas hjärta och jag kunde stanna i hennes gästrum några nätter tills proverna återigen visade negativa resultat. Den 15:e februari kunde jag pusta ut och återvända till mitt stödboende efter ett negativt resultat på urinsticka.

Den 15:e hade jag bett om ett läkarbesök med min läkare. Med mig på min sida hade jag min socialsekreterare som liksom jag tycker att straffen och begränsningarna är kontraproduktiva. Vid t.ex. ett återfall i heroin kan inte de dagar då jag lämnar positiva prover tillgodoräknas. Jag stod alltså kvar på den förolämpande låga dosen tills jag lämnade negativa prover. (Du behöver inte vara ett geni för att förstå att ju längre någon står kvar på samma låga dos desto större är risken för att återfalla i missbruk.) Tillsammans med min representant från socialtjänsten kom vi fram till ett acceptabelt upptrappningsschema. +10mg var 3:e dag upp till 60mg och därefter utvärdering.

Nu trodde jag att allt var frid och fröjd och att alla var nöjda och glada men behovet hos klinikens personal att bestraffa patienterna är omättligt. Det visade sig att det prov jag lämnade på tisdagen, dagen efter jag lämnat ett negativt prov på stödboendet, förvisso negativt på sticka men likväl negativt, var positivt på opiater vid analys. Detta provsvar får kliniken på onsdagen, alltså dagen efter, men väntar med att ge mig den informationen till fredag med ursäkten, eller snarare anklagelsen, att jag inte efterfrågat provresultatet och därför hade personalen inte uppmärksammat provresultatet. Jag blev självklart vansinnig för vid det här laget kan personalen omöjligt undgått att förstå hur viktiga dessa upptrappningar är för mig. Ett nytt möte med läkare och personal bokas in på måndag. Denna gång utan backup från socialtjänsten.

På något sätt trodde jag i min naivitet att läkaren skulle backa upp mig under detta möte och själv ifrågasätta varför det tog sådan tid innan det positiva resultatet förmedlades men ack vad jag bedrog mig. Istället går alla tre på mig, läkare, sjuksköterska och kriminalvårdsinspektör, med hur tacksam jag ska vara för att jag fick den första upptrappningen trots att jag faktiskt var positiv. Jag försökte gång på gång få dessa personer att förstå att det inte var därför jag ville ha mötet utan för att få dem att förstå och erkänna att de gjort fel. Inte bara med att inte upplysa mig i tid om provresultatet utan även att de beskyllde mig för sitt tillkortakommande. Att jag på något sätt ska ha varit ansvarig för att de lämnar information till mig om förändringar i planeringen vi tillsammans kommit överens om är absurt.

Men här står vi nu idag. Återigen ska jag vara tacksam för personalens inkompetens och tacksam för att bli beskylld att inte påminna personalen om att sköta sitt jobb. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag har själv gått till dessa människor för att få hjälp att komma ur mitt missbruk men det känns ibland som att de tvingar mig tillbaka till det.