SBFs överklagan av en ofrivillig utskrivning i Kalmar

Det här är en överklagan från SBF som skickades till beroendekliniken i Kalmar igår efter att en patient med substitutionsbehandling skrevs ut efter en händelse.

Många av de problem som våra medlemmar kontaktar oss om rör de så kallade "kontrakten".

Det som är genomgående bland kontrakten är att din behandling villkoras mot att du måste avsäga dig tystnadsplikten gentemot polis, arbetsförmedling m.fl. Om du inte avsäger dig sekretessen – ingen substitutionsbehandling!

Tänk om vårdcentralen skulle ha kontrakt – avsäg dig tystnadsplikten/sekretessen annars får du ingen hjälp )-:

Dessa kontrakt är både rättsosäkra och godtyckliga.

Det här är en överklagan från SBF som skickades till beroendekliniken i Kalmar igår efter att en patient med substitutionsbehandling skrevs ut efter en händelse.

Många av de problem som våra medlemmar kontaktar oss om rör de så kallade "kontrakten".

Det som är genomgående bland kontrakten är att din behandling villkoras mot att du måste avsäga dig tystnadsplikten gentemot polis, arbetsförmedling m.fl. Om du inte avsäger dig sekretessen – ingen substitutionsbehandling!

Tänk om vårdcentralen skulle ha kontrakt – avsäg dig tystnadsplikten/sekretessen annars får du ingen hjälp )-:

Dessa kontrakt är både rättsosäkra och godtyckliga.

Vi publicerar nu överklagan för Anton här på hemsidan för att visa hur det kan gå till. Vi har även skickat överklagan till landstingsdirektörens kansli, till ordförande i socialnämnden m.fl.

Fortsättning följer…

 – – –

Anton Ericsson vill överklaga beslutet om att utesluta honom ur metadonprogrammet i Kalmar. Han har deltagit i programmet sedan mars 2014 utan några problem. De två första månaderna fick han återfall, men sedan han fick byta medicin från buprenorfine till metadon har allting fungerat mycket väl. Han har följt alla regler och blivit anförtrodd till att hämta ut sin metadondos en gång i veckan.

Men den 16 mars 2015, när han väntade utanför kliniken att denne skulle öppna, hoppade en patient som var inlagd i den psykatriska avdelningen fram och skrämde honom. Denna patient hade redan varit i konflikt med Anton och hotat att knivhugga honom nästa gång han såg honom. Anton blev därför rädd och reagerade reflexmässigt med att knuffa undan honom. Efteråt skrek den andra patienten och försökte sparka Anton, men Anton reagerade inte utan förblev lugn och behärskad. Efter incidenten fick Anton sin medicin som vanligt. Incidenten blev inte polisanmäld. Men måndagen därpå, när han skulle hämta ut sin medicin igen, fick han höra att han skulle bli utesluten på grund av våld, och att 2 personer vittnade om att han hade slagit den andra patienten i ansiktet. Själva patienten i fråga förnekade att han skulle ha blivit slagen i ansiktet och hade inga synliga märken, rodnader eller sår. Ett annat vittne bekräftade att Anton enbart hade knuffat undan patienten, men beslutet hade redan fattats, utan att någon dialog fördes med Anton, hans sjuksköterska eller hans socialsekreterare: han skulle bli utesluten ur programmet.

Enligt kontraktet som Anton skrev på, ska patienten uteslutas om denne uppträder hotfullt mot personal och medpatienter. Detta rekvisit är inte uppfyllt eftersom Anton råkade bara reflexmässigt knuffa bort någon som närmade sig honom fort, efter att ha hotat (vid ett tidigare tillfälle) att knivhugga honom och att döda hans sambo. Det har avgjorts i praxis och i doktrin att en reflexrörelse inte utgör en handling i lagens mening, eftersom en person som agerar reflexmässigt inte är medveten om sitt handlande och därmed inte kan avstå från handlingen. Anton har först blivit skrämd och försökt värja sig, men så fort han insåg att det inte förelåg någon fara, lyckades han behålla sitt lugn fast den andra skrek och sparkades. Anton har aldrig hotat varken patienten eller personalen, och han har definitivt inte utövat något våld i lagens mening. Patienten själv förnekar att han skulle ha slagits, och inget bevis har hittats. Dessutom var inte patienten en medpatient i beroendecentrumet, utan han var inlagd i den psykiatriska avdelningen. Slutligen skedde hela händelsen utanför kliniken, innan denna öppnade. Det verkar orimligt att avtalet ska gälla överallt, dygnet runt. Därmed vilar inte Antons uteslutning på någon avtalsrättlig grund. Anton kan inte heller bli utesluten enligt Socialstyrelsens föreskrifter: han har varken haft upprepade återfall i missbruk av narkotika, blivit dömd för narkotikabrott, missbrukat alkohol eller manipulerat sina urinprov. Han har följt alla regler, passat tiderna och samarbetat med vårdpersonalen och socialsekreteraren.

Detta vittnar en sjuksköterska vid Beroendecentrumet om, hoon bekräftar att Anton har skött sig bra under hela tiden han har deltagit i programmet och att han har varit drogfri sedan mars 2014.

Dessa uppgifter bekräftas även av socialsekreteraren, som beklagar att ingen dialog har förts mellan kliniken, socialtjänsten och Anton, utan att Anton blev utesluten helt plötsligt utan någon förvarning eller chans att försvara sig. Hon har gjort en avvikelseanmälan och riktat kritik mot kliniken, utan resultat. Hon poängterar även att Anton aldrig har varit våldsam under tiden han har medverkat i programmet och att hon har sett en väsentlig förbättring i hans livsituation efter att han blev intagen i programmet.

Enligt Anton själv, är detta den längsta perioden han har någonsin varit drogfri: han började med missbruk och kriminalitet redan som 13-åring och har fortsatt efter det, trots ett flertal behandlingar och försök att ändra på sin livssituation. Men tack vore metadonprogrammet har Anton varit drogfri i över ett år, skaffat ett arbete och blivit erbjuden en ansvarstjänst, med erbjudande om en fast anställning om två månader. Hans arbetsgivare är villig att satsa på honom och erbjuder honom en truckutbildning och möjlighet att ta truckkort samt körkort, någonting som Anton har sett fram emot länge. Anton bor med sin flickvän i ett litet hus som de har precis fått möjlighet att köpa. Han har en liten hund som han känner stort ansvar för. Hans liv har aldrig varit lika ordnat som nu. Nu är han orolig att allting kommer att gå i spillror på grund av att han nekas vården han behöver.

Själva ”offret” bekräftar Antons version och berättar att de kände varandra sedan tidigare och att dagen när incidenten skedde, han gick fram mot Anton, som reagerade med att knuffa honom, varpå hen knuffade Anton tillbaka. Hen berättar även att Anton kom och bad om ursäkt dagen efter och berättade att han hade reagerat utan att tänka, reflexmässigt. Vid denna tidpunkt visste inte Anton om att han skulle bli utesluten ur programmet på grund av händelsen. Enligt hen stod ingen vårdpersonal nära, så han anser att de måste ha haft svårt att se hela händelseförloppet. Han förnekar att han skulle ha blivit slagen i ansiktet eller någon annanstans.

Antons sambo, Linda (se bilaga 2), bekräftar att Anton, trots sina missburksproblem, har aldrig uppvisat något våldsamt beteende och att deras liv har tagit en helt ny och positiv vändning sedan Anton blev antagen i metadonprogrammet. Även hon befarar konsekvenserna av hans uteslutning.

Metadonprogrammet är till för att hjälpa patienter med drogmissbruksproblem att ta sig ur missbruk, kriminalitet och sjukdom för att bli friska, bidragande medlemmar i samhället. Genom sitt hårda arbete har Anton lyckats åstadkomma allt detta. Om han utesluts nu, på felaktiga grunder, kan allting ha varit förgäves. Detta bryter mot den viktiga principen ”hellre fira än fälla”: utan bevis finns inget brott. Därför bör han omedelbart återintas i programmet, som har en avgörande betydelse för hans liv.

Det är även viktigt att poängtera att, trots upprepade försök, Anton har aldrig fått ta del av något riktigt beslut angående sin uteslutning ur programmet (med hänvisning till beslutstagaren, beslutets grunder och hur man överklagar), utan bara ett utdrag ur sin patientjournal (bilaga 1). Detta bryter mot alla krav som ställs på myndighetsbeslut och JO har redan uttalat sig i ett liknande fall (http://www.dagensjuridik.se/2013/11/rattspsykiatrisk-klinik-vagrade-patient-att-ta-del-av-sin-journal-far-allvarlig-kritik-av-jo) och poängterat att ” I en sådan situation hade patienten rätt att få ett skriftligt beslut med möjlighet att överklaga. Kliniken borde därför ha informerat patienten om möjligheten att överlämna frågan till prövning av myndigheten för att få ett överklagbart beslut.”

Klinikens beslut bröt även emot skyndsamhetsprincipen eftersom ”Skyndsamhetskravet innebär enligt JO att beslut om utlämnande av en handling bör fattas samma dag. Någon eller några dagars fördröjning kan accepteras om det är nödvändigt för att myndigheten ska kunna ta ställning till om den efterfrågade handlingen är offentlig och kan lämnas ut.” Anton har försökt att få ut ett formellt beslut i flera veckor nu, utan resultat, fastän vårdsansvariga är medvetna om att hans tillstånd försämras allteftersom tiden går.

Eftersom det inte finns något giltigt beslut bör Anton omedelbart återintas i metadonprogrammet.