En rapport om Catania-rapporten

Det är nu tio år sedan Cataniarapporten släpptes. Vi frågar vad som egentligen hände med den?

Cataniarapporten var egentligen en serie av förslag från italienaren och f.d. Europaparlamentarikern Giusto Catania som han skrev 2004. Målet var att försöka få till en ändring av EU’s drogstrategi åt ett mer ifrågasättande och vetenskapligt håll.

Det är nu tio år sedan Cataniarapporten släpptes. Vi frågar vad som egentligen hände med den?

Cataniarapporten var egentligen en serie av förslag från italienaren och f.d. Europaparlamentarikern Giusto Catania som han skrev 2004. Målet var att försöka få till en ändring av EU’s drogstrategi åt ett mer ifrågasättande och vetenskapligt håll.

EU:s utskott för medborgerliga fri- och rättigheter lade under hösten 2004 fram många av dessa förslag som en rekommendation, som blev känt som ”Catania-rapporten”, till det europeiska rådet om EU:s strategi för narkotikabekämpning (2005–2012).

Rapporten vände sig emot emotionella argument och repressiva åtgärder och pläderade istället för en mer skadereducerande hållning.

Den unika rapporten krävde vetenskapliga mål och objektiva resultat, utvärdering av narkotikabekämpningen, mer harm reduction-åtgärder, utökning av substitutionsbehandling i fängelser, kvalitetstandard för behandlingshem, och en väg bort från förenklade förklaringar och en önskan för en mer vetenskaplig hållning till narkotika. T.ex. en evidensbaserad beroendevård.

När rapporten först kom reagerade i vanlig ordning intresseorganisationerna med sedvanlig moralisk indignation trots att internationell expertis med Världshälsoorganisationen och Internationella Röda Korset i spetsen ställde sig bakom många av förslagen.

Svenska Brukarföreningen stod relativt ensam i Sverige när det gällde stödet för rapporten. Den övriga klientrörelsen gick emot, kanske utav rädsla. Vem vet.

EU’s makt att enhetligt bestämma narkotikapolitiken var och är däremot begränsad, och det är lämnat till varje medlemsland att göra. Däremot tar EU emellanåt fram olika icke-bindande drogstrategier som sammanfattar på vilket sätt EU-länderna ska samarbeta inom området. I Sverige berörs framför allt Folkhälsomyndigheten av detta samarbete.

Man kan ändå se hur idéer från Catania-rapporten har utvecklats och idag lever vidare, t.ex. i den högaktuella Global Commission on Drug Policy’s senaste rapport. I den rekommenderas bl.a. att länder slutar kriminalisera människor för att de använder narkotika, prioritera hälsa och säkerhet före misslyckade polisinsatser och att man hittar fler fungerande alternativ till fängelse, tvång och inlåsning.

GCDP är en organisation bestående av f.d. presidenter, affärsmän och statsöverhuvud, bl.a. Richard Branson och Thorvald Stoltenberg, som vill se en tredje väg inom narkotikapolitiken. En väg som inte består av en misslyckad repression och krig mot de människor som använder narkotika.

Det är svårt att säga exakt vilket inflytande Catania-rapporten faktiskt fick i praktiken och inom lagstiftningen, men det man kan säga är att den blev en föregångare till dagens GCDP-rapporter med mer än en paragraf eller två.

Skulle några av GCDP-rapportens förslag sedan komma att påverka dagens narkotikalagar, skulle Catania-rapporten indirekt vara en bidragande orsak till det.

Man skulle t.o.m. kunna gå så långt som att säga att, om inget annat, har den fungerat som en inspiration till den stora narkotikapolitiska reformvåg som nu sveper över världen.

Länk till "Cataniarapporten" på engelska och svenska.