Remebrance day/Brukardagen i Lund 2014.

I måndags den 21 juli var det International Remebrance Day/Brukardagen i stadsparken i Lund för anhöriga, vänner o kamrater som gått bort sen förra årets minnesdag.

Detta var fjärde året vi gjorde det på hemmaplan, vi har även varit o besökt våra vänner på Brugerforeningen i Köpenhamn något år –  det är väl känt att en del svenskar(många skåningar) som tidigare inte fick plats i programmen här hemma, blev utspärrade eller helt enkelt fastnade i köer och inte kom in i underhållsprogrammen sökte sig in till Köpenhamn.

I måndags den 21 juli var det International Remebrance Day/Brukardagen i stadsparken i Lund för anhöriga, vänner o kamrater som gått bort sen förra årets minnesdag.

Detta var fjärde året vi gjorde det på hemmaplan, vi har även varit o besökt våra vänner på Brugerforeningen i Köpenhamn något år –  det är väl känt att en del svenskar(många skåningar) som tidigare inte fick plats i programmen här hemma, blev utspärrade eller helt enkelt fastnade i köer och inte kom in i underhållsprogrammen sökte sig in till Köpenhamn.

Med tiden har detta utvecklats, vi har fått "det fria vårdvalet" – nya mottagningar har tillkommit och vi på Skånes Brukarförening hör numera ganska sällan om någon som står längre tider i köer i väntan på att få börja med underhållsbehandling.

Det ska Region Skåne ha en stor eloge för.

Det finns dock fortfarande saker som ställer till kraftiga problem för våra kamrater – man blir fortfarande avstängd en viss period om man inte passar in i mallen.
Man har då inte så stora valmöjligheter – antingen fortsätter man sitt eget lilla privata underhållsprogram eller så återgår man till det liv man levde innan. Det är inte många som reder ut att avsluta underhållsbehandling o fortsätta leva utan. Det går men är svårt.

Alla vet vad det innebär. Blir man avstängd så har man mycket oro för framtiden, vad ska hända med mitt mående, hur ska jag klara mitt boende, min sysselsättning om man nu har det – många blir deprimerade o man får ofta lite " jag skiter i vilket nu – känsla".
3 månader är liksom en evighet i sammanhangen. Själv gått igenom detta men då var det drygt 2 år – var mindre kul.

En överdos händer blixsnabbt – finns det sen inte motgift(Naloxone) som kan häva andningsförlamningen i närheten o det gör det sällan – så kan det vara kört!

När vi tittar på bilderna från tidigare år ser vi flera som inte finns med oss längre – människor som gått bort alldeles för tidigt. Det är så tråkigt att bara se på när man vet att man skulle kunna göra saker för att förhindra några av dödsfallen i alla fall.

Vi som var i parken i måndags hade en bra stund – Christel Meftahi från Skånes Brukarförenings Anhöriga – Bfa Skåne pratade om hur ensam man kan känna sig i sin strävan att få hjälp från samhället. Hur svårt det kan vara att kämpa själv för att få den hjälp man tycker att man vill ha.

Prästen, Erik, pratade mycket bra om att man skulle stå tillsammans i stunder av sorg o saknad – Vi är tacksamma att Erik ville vara med oss i måndags.

Efteråt fikade vi och lade en bukett  för anhöriga, vänner och kamrater som gått bort.

Se också reportage i Sydsvenskan.

Klicka på bilderna för större upplösning.