Peters sista dagar

Jag fick ett mail, från en mamma. Vi kan kalla henne Maria. När jag läste de ord hon skrivit kände jag varenda hårstrå resa sig. Hennes son, Peter, finns inte längre. Hon fick göra det som är alla föräldrars värsta tänkbara scenario, begrava sitt barn. Begravningen var igår.

Peter valde att avsluta sitt liv i april. Han såg det sättet som sin enda möjlighet till att slippa må dåligt. Det är sorgligt och det är så tragiskt och så fruktansvärt onödigt. Återigen har ett liv släckts helt i onödan, pga vår narkotikapolitik. Hur många liv ska den få släcka?

Onsdagen den 9/4 ringer Maria till Peters terapuet och uttrycker sin oro för hans psykiska och fysiska tillstånd. Terapueten vet att Peter har tagit ett återfall.

Jag fick ett mail, från en mamma. Vi kan kalla henne Maria. När jag läste de ord hon skrivit kände jag varenda hårstrå resa sig. Hennes son, Peter, finns inte längre. Hon fick göra det som är alla föräldrars värsta tänkbara scenario, begrava sitt barn. Begravningen var igår.

Peter valde att avsluta sitt liv i april. Han såg det sättet som sin enda möjlighet till att slippa må dåligt. Det är sorgligt och det är så tragiskt och så fruktansvärt onödigt. Återigen har ett liv släckts helt i onödan, pga vår narkotikapolitik. Hur många liv ska den få släcka?

Onsdagen den 9/4 ringer Maria till Peters terapuet och uttrycker sin oro för hans psykiska och fysiska tillstånd. Terapueten vet att Peter har tagit ett återfall.

Torsdagen den 10/4 var Peter på ett möte, ett möte som skulle leda till att han snart skulle ta ett sista beslut. Han blev utskriven från substitutionsbehandlingen, Peter hade tagit ett återfall. Istället för att hjälpa honom, slängdes han ut.

Fredagen den 11/4 ringer Peters terapuet till Maria och berättar att Peter är inskriven på beroendecenter.

Lördagen den 12/4 kommer Peter hem tidigt på morgonen till sina föräldrar. Han är ledsen och gråter. Peter är psykotisk, han tror sig vara förföljd. I sin ryggsäck har han järnrör och silvertejp. Han känner att han inte kan vara kvar i Malmö, han måste genast till Trelleborg, det är enda stället där han kan vara trygg och säker. Föräldrarna skjutsar dit honom, hela vägen dit visar han vilka bilar som förföljer honom. Väl i Trelleborg kan han inte alls vara kvar, han måste omedelbart till Malmö som är det enda säkra stället för honom. Trelleborg är en fälla, säger han. De åker tillbaka tll föräldrahemmet. Väl framme drar Peter ner alla persienner, han är livrädd och blir mer och mer psykotisk. Han ringer 112 och anmäler ett pågående inbrott, vilket inte stämmer. Det kommer 2 poliser, efter samtal med Peter bedömmer de att han inte kan tvångsomhändertas. De erbjuder att köra iväg honom och släppa honom någonstans i stan. Maria ber dem om hjälp, hon ber dem att köra honom till beroendecentrum. De åker iväg med Peter. Sent på kvällen har Maria kontakt med sin son. Han är på sitt gamla behandlingshem i Danmark, där har han fått i sig lite mat. Han berättar att han ska vidare till en kompis och sova där. Det är sista gången hon hör Peters röst.

Söndag och måndag  är det helt tyst, det går inte att nå Peter.

Tisdag efterlyser Maria sin son.

Onsdagen den 16/4 ringer en polis på dörren hemma hos föräldrarna. Dom kommer med det besked ingen vill ta emot på detta sätt, ett besked ingen förälder vill ha. Poliserna berättar att Peter hoppat framför ett tåg, söndagen den 13/4. Peter orkade inte längre, istället för att hjälpa honom slängdes han ut från substitutionsbehandlingen.

Peter begravdes den 12/5. Det här är något som lika gärna kunde ha varit min son eller ditt barn. Alla är någons barn, och alla våra barn måste få hjälpen och inte kastas ut.

Sveriges narkotikapolitik dödar. Hur många liv ska släckas helt i onödan? 

Annika Rosengren

Ordförande, SBF Anhöriga