Priset vi betalar för vår höga moral

Psykiatrin i Sverige missbrukar idag ofta sin makt gentemot patienter med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, där urinprover endast är en del i statuerande av exempel där indragen medicin ofta är följden. Något som även förekommer är att läkare statuerar exempel genom att dra in ordination av medicin i uppfostrande syfte. Detta behöver inte alltid ha något samband med urinprov, ibland är det tillräckligt med oartigt beteende och impulsivt temperament.

Psykiatrin i Sverige missbrukar idag ofta sin makt gentemot patienter med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, där urinprover endast är en del i statuerande av exempel där indragen medicin ofta är följden. Något som även förekommer är att läkare statuerar exempel genom att dra in ordination av medicin i uppfostrande syfte. Detta behöver inte alltid ha något samband med urinprov, ibland är det tillräckligt med oartigt beteende och impulsivt temperament.

Personligen tror jag detta har att göra med att centralstimulantia är uppmärksammat för sin toleransökning så till den grad att det i vården idag skattas viktigare att få ner antalet missbruk än att höja antalet hjälpta patienter.
  Detta är något högst beklagligt då man har faktiska siffror på hur förödande obehandlad ADHD kan vara, självmordsfrekvensen ökar dramatiskt och även medelmåttiga depressioner är mer vanligt förekommande hos människor med ADHD än hos folk som lever utan psykisk ohälsa.

Det är även belagt att det finns större risk för självmedicinering kring ADHD än hos de som inte lider utav detta. Undersökningar hos kriminalvården har visat att ca 25% av alla interner har ADHD och ca 50% har uppvisat symtom som barn. Deras studie visar med andra ord belägg för att ADHD ökar risken för kriminalitet.   
 
2011 kunde forskare vid Karolinska institutet offentliggöra studier som tyder på att män som vistas i fängelsemiljö blir hjälpta av behandling med metylfenidat och att de goda resultaten kvarstår även i öppenvården.
 Forskning visar även att personer med ADHD har 45% ökad risk att vara involverad i transportolyckor än folk som inte lever med dessa symtom, en siffra som kan sänkas drastiskt genom läkemedelsbehandling vilket studier genomförda på män med ADHD ger klarhet i. I samma studie tyder siffrorna på att 41-49% av de transportolyckor män med ADHD varit involverade i skulle kunnat undvikas med medicin.

Forskning tyder med andra ord på att rätt behandling, som ofta involverar medicinering av centralstimulantia, inte bara är viktig för många med ADHD utan t.o.m. nödvändig för att klara av vardagen. Ändå krävs det endast en psykiatriker, som dessutom sällan är specialiserad på just neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, för att få medicinen borttagen. Om ett urinprov vägras anses misstanke angående missbruk stark nog för att i fortsättningen neka ordination av medicin. Dessa är bidragande faktorer till att jag personligen har svårt att tro på psykiatrin när de uttalar sig om ADHD och att det är en funktionsnedsättning om ska tas på största allvar.

Det man istället gör är att göda självmedicinering, depressioner och känslan av hopplöshet. En ensam människa har svårt att stå upp för sig själv då personalen går ihop och stöttar varandra i det jag skulle vilja påstå är felaktiga, och ofta rent ofattbara, beslut. Ofta med mycket dåligt och nedvärderande bemötande och aldrig med motiv stödda på vetenskapliga rön. Det finns helt enkelt inte plats för ifrågasättande. Detta är ett utbrett problem inom psykiatrin och som behöver belysas då många lider i tysthet, kanske i brist på ork att göra något själva.

Dessa siffror är dessutom både skrämmande och onödiga. Det är ett pris vi i dagens Sverige betalar för vår höga moral. Det är inte endast personer med ADHD som lider av utebliven behandling (fast det självklart är dessa som lider mest) utan siffrorna talar sitt tydliga språk: Mycket kriminalitet, många olyckor och stora resurser som läggs på psykisk ohälsa hade kunnat likvideras om fler hade fått den behandling som man egentligen har rätt till som diagnostiserad. Ändå ska människor behöva se sin medicin som ett privilegium. Ett privilegium som så ofta används både som morot och piska.

Inte i någon annan vårdgrupp än neuropsykiatri används detta och det med acceptans, kanske med lite hopp om att det hjälper människor i nöd. I praktiken vet vi att det är precis tvärtom, många hade kunnat räddats om det inte vore för att vår moral stod i vägen. En moral som många föder genom att stötta alternativa behandlingsmetoder som det enda alternativet, och som ofta inbegriper scientologi, och genom att ofta nedvärdera centralstimulantia och brukarna utan egentliga fakta. Ta istället saken för vad det är, läs vetenskapliga rön och se sedan till den enda behandling som har vetenskapliga belägg för att den fungerar så kanske vi kan stoppa den idioti som brer ut sig mer och mer och är på god väg att bli en del av en allmän uppfattning.

My Authén, 2014-03-21