Kvalificerade dumheter

Det här var bland det mest kvalificerade dumheter jag någonsin läst.

Jag sitter och läser det svar som en av våra medlemmar fått med anledning av en öppen fråga till Filippa Reinfeldt på sin blogg.

Det här var bland det mest kvalificerade dumheter jag någonsin läst.

Jag sitter och läser det svar som en av våra medlemmar fått med anledning av en öppen fråga till Filippa Reinfeldt på sin blogg.

Det öppna brevet skrev vår medlem för ett par veckor sedan, i ren desperation över att hon nu i dagsläget bara har ett par veckors medicinering kvar. Hennes medicinska behandling är slut för all överskådlig framtid, trots de goda behandlingsresultaten. Enbart för att hon liksom många andra med NPF  inte lyckats få ur sig en enda droppe urin under bevakning. Detta är numera villkoren för att få medicinsk behandling.

Filippa Reinfeldt har inte själv svarat på brevet, det gör i stället Verksamhetschefen på Norra Stockholms Psykiatri, Göran Rydén.

Jag är långt ifrån övertygad om att Göran Rydén själv tror på vad han skriver, med tanke på alla logiska glapp i svaret.

Han ger t.ex. inga svar alls på varför vår medlems liv ska offras. Inte heller hur man tänkt ta hand om de som nu kommer förlora den enda fungerande vård som finns att tillgå.

Det kan komma att krävas omfattande vårdinsatser för att ens hålla oss som nu förlorar vår medicinering vid liv. Vem ska ta hand om våra barn, barnbarn, och våra nära och kära? Vem ska sköta vårt jobb och betala våra amorteringar?

Denna cirkus har man nu dragit igång i hela Sverige med ett osunt hemlighetsmakeri, som jag inte stött på tidigare. Det myglas och hummas och är rena lögner, detta förekommer så pass ofta att de tycks vara rutin.

Som om att detta är Socialstyrelsens nya riktlinjer eller att det skulle vara Läkemedelsverkets behandlingsråd. Det är det inte.

Nya regler införs trots det faktum att runt 80% av oss inte har någon form av beroendeproblematik och aldrig kommer få något beroende heller. Ändå ska nu vår essentiella medicinering – den enda som fungerar, villkoras med regelbundna drogtester.

Vi ska påtvingas en dyr, onödig omodern vårdform som saknar syfte, och som flera av oss inte ens har förmåga att delta i, trots att alla ska ha rätt att aktivt delta i sin behandling och få vara med och utforma sin behandlingsplan. I jakten på dem man inte kommer finna, dessa dolda missbrukare, som plötsligen är så i ropet, av skäl ingen riktigt kan förstå eller förklara.

Varför tror sig Göran Rydén kunna, inte bara hitta, men även lovar att bota de han hittar, genom att belasta den redan så utarmade svenska beroendevården? Den beroendevård som inte ens förmår hjälpa mer än ynka 7-10 % av de som frivilligt med motivation söker den.

Den beroendevård som inte ens kan hålla de vid liv som vill ha hjälp. Den vård som mer liknar kvacksalveri med sina värdelösa resultat, då vi i Sverige som bekant har bland de högsta drogrelaterade dödstalen i hela Europa.

Den beroendevården ska nu bota de som inte vill bli botade, de som inte kommer hittas så här. Tvärtom kommer detta medföra att de dolda missbrukare som är i behov av en ADHD-utredning i stället helt stängs ute från en livsavgörande möjlighet att få ett fungerande liv

Här påstår Göran Rydén, mot bättre vetande att vi har en "missbruksvård" som botar t.o.m. de som inte vill bli botade. Här insinuerar man att det är farligare än döden att medicinera med CS och att röka cannabis samtidigt, det är det inte. Interaktionerna är få, i jämförelse med konsekvenserna av att stänga ute patienter från medicinsk ADHD-behandling. Därmed inte sagt att regelbundet bruk av cannabis är ofarligt.

Denna cirkus drar man alltså igång, trots att vår erfarenhet och ny forskning visar att så många med en beroendeproblematik kommer till rätta med sitt beroende om de får tillgång till medicinsk behandling.

Varför har man dragit igång detta vansinnesprojekt över hela landet? Jag kan inte begripa hur man lyckats lura i hela den svenska läkarkåren med särskild förskrivningsrätt detta, de är ju begåvade människor.

Det här saknar konsekvensanalys – tror jag man kallar det. Vi har blivit indragna i en oseriös narkotikapolitisk debatt där gränsen för vad som är narkotika och vad som är medicin hela tiden ska ifrågasättas.

Vi kallas helt ogenerat och öppet för ”statliga knarkare”. Detta trots att centralstimulantia är det enda effektiva hjälpmedel som finns för oss. Många av oss har annars inte möjlighet att leva de helt vanliga anständiga liv vi nu lever tack vare vår behandling med centralstimulantia.

Göran Rydén struntar totalt i de senaste 10-20 årens forskningsresultat. Man har uppenbarligen inte haft för avsikt att fråga hur vi ställer oss till detta, man har bara bestämt sig för att införa denna verklighetsfrämmande modell under största möjliga hemlighetsmakeri.

Som om att man redan visste att vi kommer sätta oss på tvären. Som om att man redan visste att många av oss inte kan, eller har för avsikt att acceptera att vi ytterligare ska stigmatiseras genom dessa dyra, dumma, meningslösa villkor för att få tillgång till vår essentiella medicinering.

I min värld kallas detta utpressning!

Det har inget med vetenskap och beprövad erfarenhet att göra. Att ställa ut patienter i kylan, att helt enkelt avsluta en väl fungerande medicinering, enbart därför att patienten plötsligt ses som en person med beroendeproblematik. Ett vägrat urinprov räknas nämligen rent juridiskt som positivt, d.v.s. dokumenterad misstanke om en pågående beroendeproblematik.

Jag tror inte ens hälften av oss NPF:are har en blekaste aning om detta. Jag tror inte heller att majoriteten ens insett vilka förödande konsekvenser detta kan medföra, t.ex. vid annan typ av vård eller kanske ett tandläkarbesök.

Varför har våra läkare och all annan vårdpersonal inom NPF, plötsligen i unison drabbats av drog-panik?

Jag kommer hela tiden tillbaka till tanken och den där  känslan av att våra läkare är rädda, väldigt rädda. För det här måste vara något man tagit beslut om i rädsla för något eller någon.

Jag undrar vad det kan vara, vilka som skrämt dem så?

Våra läkare med särskild förskrivningsrätt, som trotsat fan själv och några till i årtionden.

Tack vare deras beslutsamhet börjar allt fler i vår fortfarande underdiagnostiserade patientgrupp få möjlighet att leva helt vanliga anständiga, produktiva liv.

Dessa regelbundna drogtester kan komma att bli ett gigantiskt steg tillbaka i tiden. Det har redan fått förödande konsekvenser för vissa enskilda patienter. Tyvärr så lär de bli fler som kommer att få betala med sina liv på ett eller annat sätt p.g.a. denna omfattande vansinniga drogtestnings-mani som råder runtom i Sverige.

Den redan fördomsfulla syn som samhället har på oss med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar lär få sig en rejäl uppsving i.o.m. att detta nu snart kommer ses som vårdpraxis.

Om ett par år kanske det t.o.m. är kriminellt att ha någon form av NPF?

Anna-Maj Molander
SBF NPF