Kommer jag någonsin passa in?

Nu måste jag få skriva av mig lite angående en obehagskänsla jag bär på. Ett obehag pga jag inte trivs i vårt samhälle. Kommer jag någonsin passa in? Tar jag saker för allvarligt? Men någonstans där inne känner jag en drivkraft som ibland är så stor att jag bränner ut min hjärna. Jag vill, jag vill och jag vill och PANG! ligger jag klubbad och behöver en veckas återhämtning. Eftersom jag har den enorma drivkraften inom mig, så blir allt intensivt och det är svårt att finna balansen. Jag är den som ställer skärbrädan ovanpå alla grejer på köksbordet, för att hacka grönsakerna. Jag tänker laga mat och då finns det fan inte tid till att städa bort.

Nu måste jag få skriva av mig lite angående en obehagskänsla jag bär på. Ett obehag pga jag inte trivs i vårt samhälle. Kommer jag någonsin passa in? Tar jag saker för allvarligt? Men någonstans där inne känner jag en drivkraft som ibland är så stor att jag bränner ut min hjärna. Jag vill, jag vill och jag vill och PANG! ligger jag klubbad och behöver en veckas återhämtning. Eftersom jag har den enorma drivkraften inom mig, så blir allt intensivt och det är svårt att finna balansen. Jag är den som ställer skärbrädan ovanpå alla grejer på köksbordet, för att hacka grönsakerna. Jag tänker laga mat och då finns det fan inte tid till att städa bort. Att alla grönsakerna hamnar på golvet är en annan historia, men det jag menar är att när jag agerar, så ska det helst vara klart förra veckan. Därför har jag väldigt svårt att förstå varför inte t.ex. olika myndigheter protesterar när man ser uppenbara problem i vårt trygghetssystem. Nu blir detta inlägg lite längre pga många tankar i huvudet, men hoppas ni orkar läsa ändå

Något jag fullkomligt tröttnat på är den mer allt tydliga flatheten hos dem som besitter i en maktposition. Jag vet inte hur många gånger jag hamnat i olika debatter med personer som egentligen skulle kunna göra enorm nytta, men förblir tysta. Senast idag hos personligt ombud, så upplever jag en motstridighet till att agera. Han säger " ja men det är svårt att ändra på." Man får nog bara acceptera osv" Va? menar han då på fullaste allvar att det är ok att tillåta t.ex. läkare behandla mig som sopor? Jag kan acceptera vissa saker än om jag tycker det är fel, men det finns gränser.

Nu börjar jag förstå vad som händer. Solidaritet och empati är något som bleknar och glöms bort och man får i princip skylla sig själv om man inte passar in i idealet. Jag förstår verkligen inte varför man inte agerar snabbt i en uppenbar förödande situation t.ex. om nu man misstänker att en golvmatta i klassrummen gör barn sjuka, så borde man troligtvis åtgärda det så snabbt som möjligt. Nej då! Det finns nog en lag som säger att detta måste ta tid, framförallt utredas och sen ska det bråkas om försäkringar om vem som skall stå för kalaset. En vanlig kommentar i detta läge "nja det är lite komplicerat vi väntar på beslutsfattarna" sen säger beslutsfattarna "hm det finns inga bevis på att barnen blir sjuka av mattan, så vi får nog göra en närmare bedömning". Beslutsfattarna går hem suckande och ser det enorma problemet, pratar med vännerna över att glas vin och klagar på kravet kring sparande. I detta skede kanske ev 100 barn redan fått allergiproblem, men ändå väljer man att använda kostnaden som argument till att dra ut på det.Vad är det som är svårt? Välj barnens hälsa för sjutton!!

Sverige har vart väldigt högt uppsatt när det gäller välfärd, men var tog det vägen? Tror man på största allvar att genom sänkta skatter skulle jobben flöda och ge en bättre välfärd. Det är klart bevisat att ett samhälle där man har som mål att hjälpa varandra gör att det blir mer balans och lidandet tar inte lika stor plats. Sverige "var" ett rikt land just pga solidaritet och viljan till förändring. Jag skriver "var" rikt land pga hjärtat som fanns börjar sakta blekna. Det finns pengar i vårt land, men hur och var skall dom placeras?

Många av oss blir utsatta av sjukvårdens sjuka riktlinjer angående CS behandling. Vi tvingas utföra övervakade urinprover trots att vi inte haft ett tidigare missbruk. Det finns ingen lag på att detta måste ske, men ändå väljer man att kränka tusentals personer. Man talar om att acceptera och tvingar människor att göra något mot sin vilja. Dom skiter i att självkänslan knäcks och att man ev vart utsatt för något tidigare. Det är så uppenbart att det finns stora problem på vår klinik. 20 stycken har sagt upp sig, så patienterna måste vänta i flera månader på en tid. Man har anställt bottenskrapet av Sveriges läkare, som har stora kompetensbrister. Man slutar göra utredningar i tron på att problemet ADHD försvinner. Man ber patienterna att inte prata om medicineringen för att slippa inbrott i sina hem. Man glömmer bort att göra uppföljningar av en avslutad medicinering. Människor hinner ta sina liv pga brist på lösningar och förståelse. Trots detta säger ansvariga "hm det är nog svårt att göra något åt" Fan heller!!! Har man den inställningen kanske det inte är konstigt att saker tar tid och att orättvisor pågår. Den som har makten snurrar på stolen och blir nervös av bara tanken på att protestera." det blir ju så dålig stämning" För varje gång man tillåter dumheter ju mer öppnar man dörrarna för utföra värre integritetskränkningar. Jag varken kan eller vill tillåta detta hända!!

Julia Nilsson