Tottes berättelse

Jag är 40 år och tänkte skriva några rader om mitt liv. Många kommer säkert att känna igen sej.
 
Jag hade en bra uppväxt, eller tja. kanske lite FÖR bra. Enda barnet efter en traumatisk födsel. Växte upp i ett fint radhusområde med föräldrar som gjorde allt för mej. Speciellt min mamma vvar extremt överbeskyddande. När jag var 7-8 år så började jag smygäta socker och tandkräm. Så fort jag var ensam blev det sockerkakssmet och sylt för att det var så antideppressivt. Ibland på kvällarna när överskottsenergin höllt på att spränga huvudet i luften så rörde jag ned massa tandkräm i vatten i en mugg och svepte. Detta upplevde jag som lugnande.
 

Jag är 40 år och tänkte skriva några rader om mitt liv. Många kommer säkert att känna igen sej.
 
Jag hade en bra uppväxt, eller tja. kanske lite FÖR bra. Enda barnet efter en traumatisk födsel. Växte upp i ett fint radhusområde med föräldrar som gjorde allt för mej. Speciellt min mamma vvar extremt överbeskyddande. När jag var 7-8 år så började jag smygäta socker och tandkräm. Så fort jag var ensam blev det sockerkakssmet och sylt för att det var så antideppressivt. Ibland på kvällarna när överskottsenergin höllt på att spränga huvudet i luften så rörde jag ned massa tandkräm i vatten i en mugg och svepte. Detta upplevde jag som lugnande.
 
Jag var glad för det mesta men hyperaktiv i skolan. Ganska mobbad av både lärare och elever. När jag fyllde 13 omvandlades den fysiska hyperaktiviteten till enorm självdestruktivitet, depressioner och ett begär efter spänning. Denna spänning blev till vanliga pojksträck som att trimma mopeden så mycket som möjligt med en oslagbar känsla av lyckorus när jag drog iväg och märkte att det fått en hästkraft till. Var väldigt nyfiken på hemmagjorda bomber typ kraftiga smällare, småstölder och stuginbrott.
 
En dag hittade jag en flaska i kylen det stod "Explorer" på och tog en liten klunk. Nu var sockret bytt mot sprit och så fort jag var ensam tjyvade jag några klunkar och blev lugn. Min pappa hade absolut inga alkoholproblem men ett barskåp att bjuda sina gäster på, så tillgång fanns det. I samma veva började jag tjyvröka vilket jag älskade från första blåsset.
 
När jag var 15 började vi ha riktiga fyllefester där det även ingick en del benso och barbiturater. Samma år började jag röka hasch och upptäckte att man kunde ta sej mycket längre bort med braj och dessutom kunde komma hem nykter efter två timmar, men sprit var roligare. Jag provade amfetamin men tyckte det var tråkigt, jag blev ju bara lugn och normal och kunde sova på natten. Hant även med att båffa sollution (lim) i plastpåsar innan jag fyllt 16. Så här höllt det på tills jag var 18 och det blev dags för bil och körkort. Jag älskade jänkare och i raggarsvängen är det tabu med allt annat än alkohol, så jag började supa rejält på helgerna och när jag var ledig. Alkoholist hade jag varit sedan jag var 17. Så fortsatte det, jobbade dagtid och skötte jobbet men drack på helgerna. Kokade själv och drack ungefär sju liter sprit i månaden. När jag var 25 började jag få mer och mer ångest när jag nyktrade till och började käka sobril och valium på Söndagarna.
 
Vid 27 års ålder började jag intressera mej för cannabis igen, främst som medicin. Började odla medicinsk marijuana i gaderoben som jag började må så jäkla bra av. Jag bara ledsnade på supandet. Min starka Afghanska marijuana och ibland hasch kunde helt ersätta spriten, samt bota mina sömnproblem helt och hållet som jag haft hela livet.
 
Detta fungerade bra i åratal, men så en gång handlade jag en påse tjack på fyllan som blev liggandes i ett skåp. Nu några år senare när stressen och pressen i arbetslivet tagit ut sin rätt började jag få svåra panikattacker och djupa depressioner igen på dagarna. Det hjälpte ju med röka, men det var mest för kvällen och till natten jag hade det. Sobrilen hjälpte inte ett skit på panikångesten så en dag som jag var tvungen att gå ut tänkte jag att det kan i alla fall inte bli värre, så jag tog några smulor av amfetaminet typ en halv nolletta och svalde. Det var som en förtrollning! jag var plöttsligt helt frisk. Jag självmedicinerade under ett par månader med ungefär en och en halv nolletta fördelat på tre till fyra doser om dagen och allt blev helt suveränt. Jag funkade perfekt i vardagen, panikatackerna och depressionerna var som bortblåsta. En gång blev jag stoppad av en av Sveriges kändaste trafikpoliser som tittade mej i ögonen och pratade med mej och bad mej blåsa. Han märkte absolut ingenting. Med detta vill jag säga att jag beviserligen inte var påverkad utan bara seriöst medicinerad. Detta funkade perfekt tills jag började ta rena rusdoser för att se hur det var. Allt gick åt helvete på ett dygn. På vilket sätt behöver jag nog inte gå in på. De flesta här vet nog själva.
 
Jag gick på psykiatriska öppenvården och fick prova i stort sett all psykofarmaka som fanns. Allt från Propavan Till Iktorivil, inget hjälpte utom den sistnämnda, men den fick jag sån toleransökning av så doktorn drog in den.
 
Så till slut när jag talade med doktorn så sa han ungefär "ja, du har provat allt och allt du ska bli ned av blir du upp av, och (nu övergår talet i ett mummlande) det som ska va upp… hm…. Har du någonsin provat droger?" Jag berättade om hur jag blir på medicinsk doser amfetamin, och vipps så gick det upp ett ljus för doktorn och han skickade mej på en omfattande ADHD utredning vilket fortfarande var väldigt ovanligt med vuxna på den tiden. Ett halvår senare kom jag till baka med diagnos på svår ADHD och jag fick Concerta. Allt blev bättre når jag började komma upp i dos men inte lika bra som amfetaminet. Jag stod på som mest ungefär 300 mg Concerta när vi bytte till 200 mg ritalin kapslar. Det är ju samma innehåll men det utsöndras på helt olika sätt så det är som två olika mediciner. 200 mg Ritalin om dagen och jag mådde så bra jag kunde förutom att jag inte klarade ett stressigt heltidsjobb och fortfarande hade svårt att sova. Så kommer en ny doktor till öppenvården som tycker 200 mg låter mycket, så utan någon som hälst anledning drog han ned den till 160 mg. Nu blev det sämmre igen men istället för att höja tillbaka så började han mixtra med mina andra mediciner, han lyckades väll något så när men inte tillräckligt. Så sa jag en gång att jag hör röster ibland fortfarande, vilket jag gjort ända sedan jag började ta hästdoser amfetamin. Vipps så skyller doktorn på ritalinet och drar ned med 40 mg till! detta helt utan att ha pratat med mej. Hade han gjort det så hade han vetat att på mej så HJÄLPER ritalin på röster, det var inte det som framkallade dom. Nu hade jag bara 120 mg ritalin kvar och det hjälpte knappt ett skit så jag fick lära mej hur man förstärker ritalin genom att injicera det. Eller igentligen förstärker man inte medicinen, min upplevelse är att man förvandlar den till en drog, en skitdrog dessutom. Men jag blev beroende på ungefär tredje gången och brände alla mina besparingar på illegal ritta och blev oftast blåst och avlurad mina egna. Docktorn fattade nog misstankar och skrev i stället ut medikinet vilket är samma som ritalin men inte skulle gå att missbruka. Ha! det första jag gjorde var att slå i mej en. Det funkade lika bra att injicera det, man fick bara ännu värre avtändning. Levde som sprutnarkoman i ett och ett halvt år innan jag satt där med 100 000:- i skulder och mådde skit.
 
Men så återigen började jag röka cannaabis som medicin igen och plötsligt var det inte alls svårt att sluta med nålarna. Jag svalde ADHD medicinen som jag skulle på morgonen och på kvällen när suget efter en rejäl dos kom så rökte jag lite istället. Till natten rökte jag och kunde sova.  Sedan skulle jag sluta röka, inga problem alls förutom att jag inte längre hade nått mot ADHD,n på kvällarna så jag började svälja några medikinet även till natten så jag blev lugn och kunde sova. Men nu räckte ju inte medikineten mer än halva månaden i stället, och jag kan dessutom intyga att medikinet är nog den sämsta metylfenidat medicinen som finns. Ibland hjälper den skitbra och ibland inte alls, mycket berg och dalbane effekt. Funkar mest första tiden.
 
Nu har jag Concerta igen 144 mg och det hjälper lite, lite på det alldra värsta men nästan inte alls. Jag vill ha tillbaka mina ritalin, åtminstånde 180 mg som jag vet att jag mår bra på men doktorn bara pratar om "de nya riktlinjerna för dosering av vuxna" vilket enligt honom är 70-120 mg concerta om dagen. Ingenting om att jag mår sämmre nu och att det var dom själva som satte mej på 200 mg ritalin.
Men nu ska jag i alla fall få en doktorstid och kanske kunna föra en dialog om att sätta in ritalin igen, men 200 lär jag ju alldrig få igen.
 
För en tid sedan var det tomt på röka i stan samtidigt som min concerta var slut, omedelbart började min vilande alkoholismen komma upp till ytan igen och självmordstankaar och skit, och jag drog även i mej lite dåligt vitt oralt ett par gånger. Men så fick jag tag i lite bra hasch och får lite concerta igen.
 
Nu har jag varit helt fri från nålar i ett år och har ingen lust alls att börja igen. Därimot kan jag lugnt säga att går det inte att få tillbaka en skaplig dosering ritalin igen, då kommer jag att börja självmedicinera med amfetamin på nytt.
 
Får jag tillräckligt med ritalin på ett seriöst vis kommer jag att äta den och må så bra att jag ser fram imot morgondagen på kvällarna, och det har jag inte gjort omedicinerad sedan jag var 12 år. Ritalin på dagarna och lite cannabis när det slutat verka på kvällarna.
 
Sluterligen vill jag påpeka att jag inte propagerar för att alla ska börja röka på,, men på mej personligen funkar medicinsk cannabis som en otroligt bra medicin, den har räddat mej från spriten och sprutorna och jag får inga biverkningar av det. Utan rökat på kvällarna skulle det gå åt så mycket benso så det skulle gå åt helvete möjligen med undantag för ännu mer ritalin.
 
Jo ritalin är verkligen en mirakelmedicin som hjälper på allt, med ett undantag. Jag klarar p.g.a mina diagnoser inte av ett jobb. Om jag bara hade fått ADHD medicinen Metamina eller "vanligt" amfetamin i tablettform på recept så hade jag även klarat ett arbete, det förklarade jag för psyk. Man valde att sjukpansionera mej vid 35 års ålder i stället.
 
"Totte"

%d bloggare gillar detta: