Trakasserier

På måndag ska jag träffa mottagningen gällande attityder och ett problem som har uppstått.

Jag går på samma mottagning som en man som har kontakts förbud på mig gör. Jag har pratat med personalen om detta. Vi har ju endast öppet två timmar per dag. Han går ju i bland samtidigt som jag går och det är  ju ingen slump. Jag är ensam med två barn och det ska vara jag som är brotts offret, fast det man kan inte tro i bland. Jag har anmält den här mannen för misshandle och olaga förföljelse. Han ska nu upp i åtal om olaga förföljelse.

På måndag ska jag träffa mottagningen gällande attityder och ett problem som har uppstått.

Jag går på samma mottagning som en man som har kontakts förbud på mig gör. Jag har pratat med personalen om detta. Vi har ju endast öppet två timmar per dag. Han går ju i bland samtidigt som jag går och det är  ju ingen slump. Jag är ensam med två barn och det ska vara jag som är brotts offret, fast det man kan inte tro i bland. Jag har anmält den här mannen för misshandle och olaga förföljelse. Han ska nu upp i åtal om olaga förföljelse.

Jag har bett dom ordna så han får gå en annan tid än mig. Det är väl ändå rimligt att han anpassar sig. I Fredags kommer vi samtidigt, så jag står då kvar inne på deras mottagning, då jag inte vill bli lämnad ensam med den här mannen. Då säger sköterskan – varför står du här – gå ut och sätt dig!

Då förväntas jag att ensam dela väntrum med denna mannen som har utsatt mig och min familj för brott. Jag har länge varit tyst, för att det lönar sig inte att klaga, men har bett dom om denna enkla önskan att få slippa gå samtidigt som han, vilket jag inte tycker ska vara för mycket begärt. Till saken hör att han har sagt att han är så rädd för mig och andra patienter och det ska vi respektera! Det är lätt att skylla på mig när det passar. Det är väl jag som ska vara rädd, om de ska vara någon! Men attityden har varit – står det ord mot ord då eller? Nä det gör det inte! Det är inte de lättaste att få ett kontakts förbud. Då finns det ganska bra bevisning och starka skäl, man sätter inte bara på någon ett kontakts förbud helt apropå .

Ska jag må dåligt varenda gång jag hämta min medicin? Det handlar ju inte bara om mötet på motagningen för mig. För det blir ju även en konfrontation utanför efter det.  Det är ju så att han känner en av sköterskorna, och nä det ska ju inte spela någon roll och jag vet inte om det har med det att göra, men självklart så väcker det mina funderingar.  Hur länge ska han kunna köra med att han är så rädd och sen ska jag smyga på tå och fan skämmas! Det känns inte bra. Först ska jag bli kränkt av honom och sen har man inte ens stödet från sin mottagning.

Jag har knappt pratat om det, för jag har för länge sedan känt av attityderna. Det måste jag säga att det känns lång i från okej. Men nu kunde jag inte hålla mig längre.

Jag tror inte dom inser vilken makt dom egentligen sitter på. Att man ska gå och hålla allt inom sig för att inte klaga och vara till besvär. För dom flesta säger att dom känner sig som besvär redan som det är. Vi är ju redan i ett kraftigt underläge och dom har medicinen som får våra liv att fungera.

Men ska man känna så, bara för att man är i underläge? Att man inte ska kunna prata om det som egentligen känns? När man mår dåligt. känner sug? för många känner sug… Men många är så dö rädda för vad konsekvenserna skulle vara av att klaga eller berätta hur det känns, och vissa tar återfall, men då är dom ännu mer rädda. Hur ska man våga säga det när man inte ens vågar tala om hur man mår.

Annelie Käll

%d bloggare gillar detta: