I en FN rapport om tortyr och andra övergrepp i vårdmiljöer menar Juan Mendez (”the special rapporteur on torture) tillsammans med sina kollegor att vissa länder ska dra tillbaka sina donationer och stöd till särskilda obligatoriska centras för drogberoende.
Rapporten presenterades för FN: s råd för mänskliga rättigheter i Genève den 4 mars 2013 och säger att människor identifierade som narkotikamissbrukare hålls utan rättegång i statligt drivna interneringsläger där de möter allvarliga övergrepp – inklusive fysiskt och sexuellt våld och tvångsarbete. Human Rights Watch har gjort omfattande forskning om ämnet i Vietnam, Kina, Kambodja och Laos, och Harm Reduction International har också rapporterat om givarstöd till centras i dessa länder.
“Olagligt frihetsberövande, tvångsarbete och sexuellt våld är ingen behandling för drogberoende”, säger Rebecca Schleifer, hälso- och mänskliga rättigheters opinionsbildnings chef på Human Rights Watch. “FN: s expert på tortyr har gjort klart att regeringarna bör stänga dessa centrum och givare bör sluta subventionera dessa missförhållanden.”
Mendez, som har i uppdrag att övervaka och påtala tortyr och grym, omänsklig och förnedrande behandling runt om i världen, uppmanade regeringarna att stänga dessa drog fängelser “utan dröjsmål” och att skapa frivilliga, evidensbaserade hälso-och sociala tjänster som följer mänskliga rättigheter i samhället för narkotikamissbrukare. Han uppmanade givarländerna att “upphöra med sitt stöd” eller att öppna nya centras som följer vissa regler och stadgar.
I mars 2012 utfärdade 12 FN-organ, bland annat FN: s kontor för narkotikakontroll och brottsbekämpning (UNODC), Världshälsoorganisationen, FN: s barnfond (Unicef) och UNAIDS, ett gemensamt uttalande som uppmanade till nedläggning dessa centras och frisläppandet av de personer som är fängslade där, “utan dröjsmål”. Men internationella givare fortsätter att tillhandahålla finansiering och annat stöd till många centras, trots att mänskliga rättigheter bryts.
“De borde prioritera att avsluta dessa övergrepp och omdirigera sitt stöd till frivilliga, samhällsbaserade behandlingar och andra program som verkligen respekterar narkotikamissbrukares mänskliga rättigheter”, menar Schleifer.
Vittnesmål från före detta fångar från centrum för missbruksbehandling i Kina, Vietnam, Laos, Kambodja:
“If we opposed the staff they beat us with a one-meter, six-sided wooden truncheon. Detainees had the bones in their arms and legs broken. This was normal life inside.”
–Former detainee, Ho Chi Minh City, Vietnam, 2010
“They try to teach not to use drugs, that it isn’t good to use [drugs], while showing that normal people have a good future. I don’t think the classes helped me stop using drugs… Some people use more drugs when they come out of Somsanga.”
–Former detainee, Vientiane, Lao PDR, late 2010
“There are lots of people and not enough food. It was hard to sleep there because in my room there were 60 people. There was not enough water for the showers, only a few minutes to shower every day.”
–Former detainee, Vientiane, Lao PDR, late 2010
“I tried to run away, and in the process, I broke both feet. When I went to the hospital for treatment, I was arrested and sent back to the drug addiction center… Inside I was given very little food, and they never gave me any medicine at all to treat my feet. I was locked up for about half a year and my feet became crippled.”
–Written account from former detainee, Yunnan, China, 2009
“All drug detention is, is work. We get up at five in the morning to make shoes. We work all day and into the night. That’s all it is.”
–Former detainee, Yunnan, China, 2009
“There were about seven children in my room but maybe about 100 children altogether. The youngest was about 7 years old. The children are not drug users but homeless, like beggars on the street.”
–Former detainee, Vientiane, Lao PDR, late 2010
“[A staff member] would use the cable to beat people…On each whip the person’s skin would come off and stick on the cable…”
–Former detainee, age 16, describing whippings he witnessed in the Social Affairs Youth Rehabilitation Center in Choam Chao, Cambodia
“[After arrest] the police search my body, they take my money, they also keep my drugs…They say, ‘If you don’t have money, why don’t you go for a walk with me?…[The police] drove me to a guest house…. How can you refuse to give him sex? You must do it. There were two officers. [I had sex with] each one time. After that they let me go home.”
–Former detainee, Phnom Penh, Cambodia, explaining how she was raped by two police officers