Då vindarna vänder…

Patienter i underhållsbehandling (som påstås ha för höga doser) protesterar mot artikel i RFHLs tidning Oberoende.


I RFHL's senaste nr av Oberoende kan man läsa en artikel ”doserna är för höga” som handlar om patienter i Stockholms beroendecentrum; eller rättare sagt om deras (av läkare) ordinerade doser metadon.

Patienter i underhållsbehandling (som påstås ha för höga doser) protesterar mot artikel i RFHLs tidning Oberoende.


I RFHL's senaste nr av Oberoende kan man läsa en artikel ”doserna är för höga” som handlar om patienter i Stockholms beroendecentrum; eller rättare sagt om deras (av läkare) ordinerade doser metadon.

Det har varit en tuff höst för oss som går i metadon programmen. Det vet vi alla som följt SVT's och övrig massmedias rapportering om "metadondöd", "läckage" och så vidare. Att nyhetsinslagen varit sensationslystna, moraliserande och ytliga vet vi också. Att RFHL's tidning Oberoende publicerar en artikel som har namnet; "Doserna är för höga!" i sitt nyaste nummer är i ljuset av de senaste månadernas mediadrev märkligt då de säger sig vara en brukarorganisation. Artikeln har verkligen inte fallit i god jord ibland oss vars liv texten ytterst berör, och som RFHL i olika sammanhang utger sig för att företräda, nämligen brukarna av beroendevård.

Det är värt att berätta, att RFHL, på uppdrag av SKL (Sveriges kommuner och Landsting), åker land och rike runt och sätter igång brukarråd för beroendevårdens patienter. Detta, trots att man är en förening som inte är brukarstyrd (dvs andra än brukare styr föreningen/ har rösträtt i föreningens beslutande organ). I detta dokument används ordet brukare synonymt med beroendevårdspatient/beroendevårdsbrukare, eftersom det är beroendevården det handlar om.

Utan att ha detaljkunskaper tror vi oss kunna påstå att en stor del av RFHLs medlemmar (dvs de som, via årsmöten och val av styrelse, styr föreningen) består av socialpolitiskt engagerade professionella, såsom socionomer, journalister etc. ÄNDÅ tar sig RFHL rätten att företräda beroendevårdens patienter i brukarråd (dvs de forum där brukare av en specifik service träffar anordnarna och förhandlar om formerna). Man är alltså i praktiken röstbärare för en grupp – oss i beroendevården – vars mandat man aldrig fått. Vem som representerar vem är en mycket viktig demokratiskt fråga!

Här ser vi hur fel det blir; när organisationer tar sig rätten att företräda andra grupper än sina egna medlemmar. RFHL-artikeln ger uttryck för synpunkter och spekulationer som upplevs som fientliga, felaktiga och okunniga av dem det angår, dvs oss – patienterna i underhållsbehandling.  

Artikeln "Doserna är för höga!" är skriven av Per Sternbeck men är i stort sett en intervju med den idag pensionerade farmaceuten Gunnar Bergendahl. Gunnar arbetade under 80- och 90-talet som receptarie och apotekschef på Beckomberga.

Nedan kommenteras lite av det som skrivs i Oberoendes artikelintervju.

" – Jag har aldrig träffat en metadonpatient som inte velat ta en högra dos. Dessutom ligger det ett kommersiellt tryck ifrån tillverkarna".

Det är ett väldigt märkligt påstående för att komma ifrån en farmaceut som arbetat med metadonpatienter. Vi är flera metadonpatienter som har vänner och bekanta (medpatienter) som frivilligt sänkt sina doser inom vårdsystemet.

Genom att sprida sådana här absurda påståenden som drar alla med substitutionsbehandling över en kam så bidrar Oberoende till stigmatiseringen av vårat kollektiv.

" – Om man lyckades sänka doserna skulle patienterna må bättre och läckaget minska"

En förenklad generaliseringslösning. Det här med dos är ju någonting individuellt. Vi frågar oss vilka patienter är det som ska få sina doser sänkta? Precis som inom övrig sjukvård så finns det beprövad kunskap och medicinsk vetenskap om hur en patient ska ställas in på optimal dos av ett läkemedel.

" – Jag gjorde det alltid själv och det var alltid 60mg. 60 – 70 mg räcker för att täcka upp receptorerna så att drogsug inte uppkommer. Det finns enstaka undantag med patienter som har utvecklat en hög förbränning av metadonet och därför måste ha högre doser men för normalpatienten räcker 60 – 70 mg. Medeldosen i Stockholms beroendecentrum idag är över 90 mg. Patienterna blir lätt påtända och det är möjligt att många vill bli det men det ligger inte i samhällets intresse."

I citatet ovan så vill man pådyvla läsaren att ett slags patentlösning för dosstyrkan skulle finnas. En slags "one size fitz all" standarddos. Men som vi vet finns det varken hög eller låg dos, bara rätt dos.

Vissa personer är väl inställda på 40 mg och andra på exempelvis 150 mg eller vad det nu må vara. Inte ett ord skrivs om det visserligen "trubbiga" inställningshjälpmedlet; plasmavärden. Ej heller långvarig toleransutveckling, halveringskurvan sedd över ett dygn etc nämns. Att Herr Bergendahl själv blandade metadondoserna på Beckomberga säger ju ganska så lite om vilken kunskap han besitter på området, uppenbarligen.

Att patienterna skulle bli påtända; ett påstående som är djupt kränkande mot oss patienter. Personer inställda efter ordinarie rutiner är inte påtända. Den långa halveringstiden hos metadon ger en stabil effekt.

Att 60 – 70 mg skulle vara den gyllene dosen för att blockera receptorerna är taget rakt ut luften.

I Johan Kakko's bok: HEROINBEROENDE går det att läsa följande: "Den tolerans som utvecklas under underhållsbehandling med metadon är dock inte fullständig; det är till stor del fråga om rätt dos. En daglig dos av 120 mg metadon blockerar heroinets effekter fullständigt (Donny et al. 2002). Därmed inte sagt att patienterna automatiskt ska behandlas med en så hög dos. För många räcker en lägre dos för att man ska uppnå det som behandlingen i första hand syftar till; att eliminera heroinsuget."

Nej, med andra ord är det här med metadondos en ganska så komplicerad sak som ej bör avhandlas i en handvändning.

" – Samhällets intresse är ju att människor ska få vård enligt beprövad erfarenhet för att sedan kunna fungera och leva som andra. Jag tror dessutom att det är de resterande milligrammen som läcker ut. "

Vad menar Bergendahl? På vilket sätt ställer sjukvården inte in "patienterna" på dosen enligt beprövad erfarenhet i dagsläget? Ska vi köra med "one size fits all" istället? Vilka resterande milligram är det han menar? Att kategoriskt hävda att det skulle vara de milligrammen över 60 / 70 är sanslöst. Nyss var det de milligrammen som vi var påtända på. En liten fundering bara. Är det bara vi människor i underhållsbehandling som är påtända eller är det även andra som ordineras metadon; t ex cancerpatienter och smärt patienter? Många av oss i underhållsbehandling har en dos som ligger en bra bit över 70 mg och bland oss finns flera som kört bil fläckfritt sedan många år. Även arbetat har man lyckats med i åratal, inte illa pinkat för en som är påtänd.

Genom att publicera och "torgföra" åsikter som Gunnar Bergendahl's så bidrar tidningen Oberoende till mytbildningen, okunskapen och stigmatiseringen som omgärdar både metadonet och dess användare. Vi har det redan tillräckligt svårt som det är i dagens Sverige, och är inte betjänta av artiklar av dylik karaktär.

Frågan är om artikeln är en konsekvens av de "vindar" som blåst på senare tid i den offentliga mediala debatten? Kanske en opportunistisk anpassning?

 

Undertecknat av nuvarande och fd patienter i underhållsbehandling m.fl.:

Hans Jannesson, f.d. metadonpatient Helsingborg,

Rickard Johansson, subutexpatient,

Kari Leikko, Umeå,

Emma Olofsson, Umeå,

Johan Hultman, metadonpatient i Umeå,

Marinette Sjöholm, Lund,

Claes Hellers, Stockholm,

Micke Johansson, metadonpatient i Landskrona,

Nils Olsson, Malmö, och

Tobias Fahlen, metadonpatient.