Våga se individen och inte diagnosen

Jag har Asperger (en lättare form av högfungerande autism) och föredrar, likt många andra med samma diagnos, hålla för mig själv. Ibland är det självmant, ibland inte.

Flyttade hemifrån sent till en egen etta. Det betydde att mitt lilla kontaktnätverk blev ännu mindre. Vilket var paradoxalt eftersom jag ville frigöra mig och stå på mina egna ben, förlorade samtidigt jag den lilla sociala kontakten jag hade.

Jag försökte på egen hand desperat bryta ensamheten med Komvux och andra aktiviteter, utan någon riktig framgång.

Det var som en ond spiral, och jag började tro att det var något fel med mig. Varje försök till att bryta ensamheten slutade utan lycka. Och för varje gång blev det lite svårare att försöka. Till slut gav jag upp och dag och natt började flyta ihop på ett obehagligt sätt.

Jag har Asperger (en lättare form av högfungerande autism) och föredrar, likt många andra med samma diagnos, hålla för mig själv. Ibland är det självmant, ibland inte.

Flyttade hemifrån sent till en egen etta. Det betydde att mitt lilla kontaktnätverk blev ännu mindre. Vilket var paradoxalt eftersom jag ville frigöra mig och stå på mina egna ben, förlorade samtidigt jag den lilla sociala kontakten jag hade.

Jag försökte på egen hand desperat bryta ensamheten med Komvux och andra aktiviteter, utan någon riktig framgång.

Det var som en ond spiral, och jag började tro att det var något fel med mig. Varje försök till att bryta ensamheten slutade utan lycka. Och för varje gång blev det lite svårare att försöka. Till slut gav jag upp och dag och natt började flyta ihop på ett obehagligt sätt.

Samtidigt finns det något desperat och motbjudande med människor som försöker för hårt med att skaffa vänner. Nästan om det är något fel på någon som inte kan skaffa vänner naturligt.

Men inget fel med att vilja vara ensam då och då. Vem har inte känt att man vill vara ifred ibland? Problemet är att man kan hamna i en situation då man inte har något annat val. Tror alla som varit deprimerade kan känna igen sig i det.

Det var under denna tid, när jag arbetade med olika internetprojekt, som jag kom i kontakt med Svenska Brukarföreningen genom deras webbsida. Jag beslöt att gå på deras allra första seminarium, vilket var både kul och intressant.

Efter det hörde sig dess ordförande Berne Stålenkrantz av sig några gånger, men jag kände inte för att träffas personligen, utan vi behöll kontakt endast via e-post.

Till slut hade jag nått en tidpunkt när jag insåg att jag behövde en stor förändring i mitt liv. Jag beslutade mig för att börja utmana mig själv. Berne hörde av sig ännu en gång och jag tackade jag till att träffa honom på SBFs kontor. Jag började hjälpa till med föreningens hemsida lite smått. Skriva artiklar och hjälpa till med det tekniska.

När så Berne erbjöd mig att börja jobba hos SBF var jag lite tveksam först, men kom ihåg mitt löfte till mig själv. Jag tackade ja och började arbeta på deras kontor på Kammakargatan 47 under en prövoperiod sommaren/hösten 2010.

Prövoperioden gick så bra att vi beslöt att försöka få mig fullt anställd genom ett lönebidrag via Arbetsförmedlingen. Efter många diskussioner, läkarbesök och förhandlingar beviljades mitt lönebidrag och jag blev fast anställd.

Vad som skulle börja lite smått med en arbetstakt på halvfart, eskalerade snart till massvis med kul arbetssysslor och utmanande uppgifter. Här ifrån fanns det ingen återvändo. Det var bara att kasta sig in och göra så gott man kan. Det blev min räddning.

Här får jag ta ansvar, pröva mig fram och göra sånt jag gillar. Till skillnad från tidigare tillfälliga jobb och arbetsträningar där uppgifterna var monotona och förutsägbara, fick jag här ta ansvar. Just detta ansvar och att ta egna initiativ är vad som gör det så kul att jobba på SBF.

Här tittar man inte på mina svagheter, utan styrkor. Jag behandlas inte som någon person som måste särbehandlas, utan som vilken anställd som helst. På så sätt känner jag mitt självförtroende växa.

Jag håller med om att Svenska Brukarföreningen är en ganska unik arbetsplats, men jag är säker på att om bara fler arbetsgivare kunde se bortom diagnoser och etiketter skulle många människor som idag anses hopplöst utanför arbetsmarknaden, kunna hitta en väg tillbaka.

Attityder mot människor som anses mindre kapabla kan vara livsfarliga. Både för hur samhället behandlar dem, men också för hur man mår själv och sin egen självbild.

Det är jag ett levande bevis för.

 

Magnus Brahn

Webmaster / Koordinator

Svenska Brukarföreningen

 

A english version is avaible here.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *