SBF kommenterar Regeringens uppdrag till socialstyrelsen om att snabbutreda substitutionsprogrammen – rädda liv måste vara viktigare än drogfrihet

Under begravningen av William idag nåddes vi av nyheten att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att snabbutreda substitutionsvården. Det kan tyckas lovansvärt, det ser ju ut som man gör något, men det kan också tolkas som en feg reträtt mer än en uppriktig vilja att förändra.

Det är inte så vi hedrar Williams död.

Regeringens företrädare Maria Larsson har fortfarande inte besvarat de fem frågor Berne Stålenkrantz och Annika Petzäll ställde henne med anledning av Williams död och den stora mediala uppmärksamheten kring den misslyckade missbruksvården.

Under begravningen av William idag nåddes vi av nyheten att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att snabbutreda substitutionsvården. Det kan tyckas lovansvärt, det ser ju ut som man gör något, men det kan också tolkas som en feg reträtt mer än en uppriktig vilja att förändra.

Det är inte så vi hedrar Williams död.

Regeringens företrädare Maria Larsson har fortfarande inte besvarat de fem frågor Berne Stålenkrantz och Annika Petzäll ställde henne med anledning av Williams död och den stora mediala uppmärksamheten kring den misslyckade missbruksvården.

1. Är de politiska signalerna viktigare än att rädda liv – och, i så fall, hur motiverar ni makthavare detta?

2. Missbruksutredningen överlämnades till regeringen för snart ett och ett halvt år sedan. Sedan dess har det varit tyst. Avser regeringen att realisera några av de förslag som utredaren Gerhard Larsson lade?

3. Är det inte dags att utvärdera kriminaliseringen av eget bruk – inte bara det egna bruket, utan även innehav för eget bruk, som ju knappast går att separera?

4. Även om lagstiftarna inte kan tänka sig att avkriminalisera innehav, är det rimligt att diskriminera människor som använder narkotika?

5. Är det rimligt att substitutionsbehandling omgärdas av villkor som ingen annan patientgrupp behöver utstå?

Fortfarande lyser konkreta åtgärder och ställningstagande kring Gerhard Larssons Missbruksutredning. Hittills har Maria Larsson skyllt på att remisserna varit så många och varierade (SVT Agenda). Men då kan man fråga sig vilkas intressen det är så viktigt att ta hänsyn till som gör det så omöjligt?

Det kanske är så att det är en politisk kompromiss, men bör vården verkligen vara ett politiskt slagfält för kompromisser? Ett bättre intitiativ hade varit att skyndsamt ta kontakt med oss på SBF, prata med oss, dem det gäller, som vet och som har kunskapen och lyssna på vad vi ser för problem som behöver lösas.

Strategin verkar vara att till varje pris undvika prata med oss det handlar om och vad själva kärnfrågan handlar om. Det är en stor brist och en del av problemet.

Det är nämligen inte missbruksvården i sig som är kärnfrågan eller huvudproblemet. En illa fungerande substitutionssvård är ett symptom på hur hela den svenska narkotikapolitiken har havererat. Så länge narkotikapolitiken är fokuserat på målet att uppnå drogfrihet istället för att rädda liv, kommer ingenting att förändras i grund.

Nya föreskrifter för substitutionsbehandling kommer inte att fungera om de är baserade på samma gamla attityder och föreställningar som alltid. Det går inte att gå in och detaljstyra hur läkare ska bemöta oss som kollektiv – en läkare ska utgå från sin patient och behov. Läkare tolkar föreskrifter – och ibland är det deras egna attityder mot oss som skapar problemen tillsammans med den orealistiska målsättningen att det är drogfrihet som är målet, inte ett bra liv. Vi möter mer problem med negativa attityder bland professionen inom vården mer än problem med föreskrifterna, föreskrifterna kan nämligen tolkas på helt olika sätt av läkare och kliniker. Därför ser det också så olika ut i landet.

Det går inte att göra fungerande föreskrifter då de bygger på ett synsätt som i grund är diskriminerande: för det är det när man behandlar människor kollektivt på ett sätt som inte kommer ifråga för andra patientgrupper. Det är en grundläggande attityd mot oss – som skapar de situationer som William och många andra av oss får utstå, ibland till döds. För många är det inte bristen på substitutionsbehandling som är det större problemet utan hur man tar emot de som söker hjälp eller att man stänger dörren.

Så länge drogfrihet är narkotikapolitikens mål ryms inte målet att rädda liv vare sig i vården eller i samhället. Tar vi inte det på allvar kommer vi fortfarande om tio år diskutera samma saker.

Skilj på prevention, kamp mot brottslighet och hälso- och sjukvård.

Maria Larsson, ring oss på 08-208070 så tar vi och löser det här!

Svenska Brukarföreningen tillsammans med Annika Petzäll

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.