Fallbeskrivning; Lisa, född 1976

Första gången Lisa (figurerat) delade verktyg med någon annan, tänkte hon inte på riskerna över huvud taget. ”Jag skulle bara ha knark”.

Lisa testade sig första gången för hepatit C var på Hassela i Hälsingland 1996. De testade alla som hade hållit på intravenöst drogbruk.

Hon fick först svaret att hon hade hepatit C. Efter det blev hon behandlad därefter. Hon fick inte jobba i köket och hon fick inte dela med sig av sin mat. De som arbetade där var oroliga och det förstår Lisa. En av dem hade ju sin dotter där och hon fick panik när dottern smakade på Lisas glass en gång. De var överförsiktiga, det var nästan så att man gick omkring och trodde att man inte fick krama någon. Och den enda informationen Lisa fick i samband med svaret var att hon inte fick dela rakblad och tandborste med någon annan. Det framgick att kunskapsnivån var väldigt låg.

Första gången Lisa (figurerat) delade verktyg med någon annan, tänkte hon inte på riskerna över huvud taget. ”Jag skulle bara ha knark”.

Lisa testade sig första gången för hepatit C var på Hassela i Hälsingland 1996. De testade alla som hade hållit på intravenöst drogbruk.

Hon fick först svaret att hon hade hepatit C. Efter det blev hon behandlad därefter. Hon fick inte jobba i köket och hon fick inte dela med sig av sin mat. De som arbetade där var oroliga och det förstår Lisa. En av dem hade ju sin dotter där och hon fick panik när dottern smakade på Lisas glass en gång. De var överförsiktiga, det var nästan så att man gick omkring och trodde att man inte fick krama någon. Och den enda informationen Lisa fick i samband med svaret var att hon inte fick dela rakblad och tandborste med någon annan. Det framgick att kunskapsnivån var väldigt låg.

Efter det positiva svaret ändrade de sig och sa att hon kanske hade hepatit C och därefter att hon inte hade det. Hon minns oklarheten i om hon över huvud taget hade hepatit C eller inte. De allra flesta som var där var tre-fyra år yngre än Lisa och hade inte hepatit C, eftersom de inte injicerade.

Lisa brydde sig på den tiden inte så mycket om det faktum att hon hade hepatit C. ”Det ingick i min destruktiva syn på sig själv att vara lite smutsig och äcklig”.

Efter det testade hon sig inte igen någon gång mellan -98 och -99. Antagligen i samband med att hennes pojkvän åkte in på kåken och fick bekräftat att han hade hepatit C. ”Han var livrädd att han hade smittat mig” berättar Lisa. Hon kan också ha fått det positiva provsvaret antingen i samband med LVM 1999 eller på Cityakuten när hon testade sig för HIV. På Cityakuten fick Lisa ta blodprovet själv. Sjuksköterskan försökte och misslyckades och Lisa tyckte det var obehagligt med den långa nålen och var rädd att det skulle göra ont. Hon hotade med att gå därifrån om hon inte fick sticka själv. Hon fick komma tillbaka till Cityakuten efter sex månader för att få sitt svar bekräftat. Eftersom Lisa testade sig flertalet gånger under 1998 och 1999 så minns hon inte exakt när det var hon fick svaret att hon faktiskt hade hepatit C.

”Det hände ingenting. Jag fick bara veta att jag hade hepatit C.”

När Lisa skulle dela verktyg, berättar hon att alla bara var rädda för att smittas med HIV. Om någon sa att den hade hepatit C, spelade det ingen roll. Alla hade det ju.

Lisa visste, eftersom hon hade en vän som var döende i hepatit C, att det var farligt, att det smittade lättare än HIV och att fler dog av hepatit C än i HIV redan då. Det var ifrån honom hon fick all den information hon hade om hepatit C. Av vården fick hon bara veta att hon inte fick dela verktyg.

1999 åkte Lisa in till akuten för att hon inte slutade spy. Hennes hudton och ögonvitor gulnade. Hon låg inne i en till två veckor för hepatit B. Första gången läkaren där besökte henne sa denne ”Oj, du är född -76, du är inte 76 år!” och syftade på Lisas allvarliga levervärden.

Lisa lämnade sjukhuset innan hon var utskriven, men tillfrisknade helt och hållet några dagar därpå. Hon gjorde inga återbesök på sjukhuset.

På vårdcentralen ville Lisa testa sig för hepatit C. Hon fick svaret att hon hade antikroppar och bad dem göra ytterligare ett test för att se om hon hade viruset i kroppen, men fick svaret att de inte kunde göra det.

Lisa ville tatuera sig och berättade för tatueraren att hon hade hepatit C varpå denne blev orolig och inte ville utföra jobbet. Hon arbetade på restaurang under den här tiden och fick plötsligt för sig att hon kanske inte fick arbeta på restaurang om hon nu hade hepatit C.

2008 testade hon sig för hepatit C igen och fick reda på att den kapslat in sig och inte längre var smittsam. Det var under en period då hon varit extremt hälsosam i tre till fyra år. Lisa fick ett intyg från sin läkare som skrev att hennes hepatit C hade inte var smittsam och att hon fick arbeta i kök. Hon var tvungen att meddela sina medarbetare att hon hade hepatit C ifall hon skar sig och någon av dem skulle försöka hjälpa denne.

2011 på avgiftningen, testade sig Lisa igen för hepatit C, för att se om den kommit tillbaka eller om hon smittats igen, eftersom hon utsatt sig själv för riskerna. Hon väntade på svar, men fick aldrig något. Hon frågade om det och de sa att de skulle höra med läkaren, men hon fick aldrig något svar och orkade inte tjata mer.

Lisa vet inte hur hennes levervärden ser ut. Hon har alltid fått intrycket av att det alltid varit bättre än vårdpersonalen väntat sig. Sedan hon var inlagd för hepatit B. Lisa har även lämnat blodprover på teamet, men hon är inte säker på vad de tagit för prover.

September 2012 testade sig Lisa återigen och väntar nu på svar.

Lisa säger att hon inte är särskilt orolig över sin hälsa, hepatit-mässigt. Snarare är hon orolig för sin subutex och dess biverkningar, att hon inte kan äta. Hon går inte omkring och oroar sig eftersom det är onödigt och dessutom kan ha en negativ inverkan.

Om det skulle visa sig att svaret är positivt den här gången, tror hon att hon kommer att försöka sig på ett renlevnadsliv igen och se om det ger resultat. Om behandling skulle vara aktuellt, skulle hon avvakta tills hon är säker på att hon inte sabbar det. Hon vill vara ren en längre period först och att hennes hälsa förbättras. Eftersom behandlingen är så jobbig som den är med alla biverkningar, vill hon också vänta tills hennes hundvalp vuxit till sig lite, eftersom det är mycket jobb med det just nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *