Fallbeskrivning: Kriminalisering av brukare hjälper ingen!

I början av millenniet sökte jag hjälp, i form av Buprenorfin, för mitt heroinberoende. Var då tvungen att i flera månader, 3 ggr i v lämna u-p som SKULLE vara po på heroin. Man skulle bevisa att man var heroinist och behövde hjälpen man sökte.

Var på väg till labbet för att lämna v första prov då polisen stoppar mig, anklagar mig för heroinmisssbruk. Visst svarar jag; men jag försöker få hjälp. Är på väg att lämna prov för att kvala in till underhållsbehandling. Vad gör polisen? Jp de tar med mig tuill stn, tvingar av mig ettu-p som bevis förmin narkotikabrottslighet. Att brottet var erkänt, att jag var på väg att lämna prov, som skulle leda till vård, det spelade ingen roll för dem.

I början av millenniet sökte jag hjälp, i form av Buprenorfin, för mitt heroinberoende. Var då tvungen att i flera månader, 3 ggr i v lämna u-p som SKULLE vara po på heroin. Man skulle bevisa att man var heroinist och behövde hjälpen man sökte.

Var på väg till labbet för att lämna v första prov då polisen stoppar mig, anklagar mig för heroinmisssbruk. Visst svarar jag; men jag försöker få hjälp. Är på väg att lämna prov för att kvala in till underhållsbehandling. Vad gör polisen? Jp de tar med mig tuill stn, tvingar av mig ettu-p som bevis förmin narkotikabrottslighet. Att brottet var erkänt, att jag var på väg att lämna prov, som skulle leda till vård, det spelade ingen roll för dem.

Polisrapporten resulterade så småniongom i en åtalseftergift, jag fick böter som jag inte betalade, de hamnade hos fogden och efter fem års preskriberades de. För mig resulterade det i ytterligare en plump bland flera andra i krim registret, Polisen kunde lägga ett uppklarat brott till statistiken och vad hela hanteringen i slutänden kostade samhället vet jag inte. Vad det i praktiken gav för resultat vet jag däremot, inte något alls. Ja, om man inte ska räkna in att ett antal poliser och tjänstemän inom statsförvaltningen och deras familjer lyckades sysselsätta sig ooch försörja sina familjer med denna pseudo rättskipning.

När man kriminaliserade det egna bruket gjorde man så att en grupp redan marginaliserade medborgare uteslöts ännu mer. Det faktum att det är ett brott att använda narkotika genomsyrar synen på narkomanen; även i de sammanhang då man söker att med olika åtgärder hjälpa och stödja en socialt utslagen människa.

Som patient i den svenska substitutionsvården slås man av hur hela systemet, alla åtgärder och rytriner verkar vara byggda på belöning-bestraffningstänkande. Vid ett återfall bestraffas man gm ett antal olika repressiva åtgärder, vilka så gott som alla syftar till att minska den relativa frihet man som patient har gentemot sina behandlare. Beroendevården och rättspsykiatrin är förmodligen de enda vårdformer där man behandlar sina patienter genom att bestraffa deras symptom.

Jag är själv metadonpatient, och jag vet att jag har lyckats tack vare att jag tidigt i behandlingen fick möjlighet att undvika mottagningen med sina grupper av aktivt missbrukande patienter. Det är ju intye kärnfysik, att det är enklare sluta knarka om man inte behöver omge sig med andra som knarkar. Men eftersom ett återfall behandlas av vården som om man varit stygg och olydig och inte gör som man ska, så måste det ju i logikens namn få konsekvenser som inte upplevs som behagliga. Alltså tvingar man dessa patienter till dagliga besök, som man kallar för stöd, vid vilka patienterna tvingas springa gatlopp mellan langare som erbjuder knark på krita. Om det gynnar behandlingsresultatet och medverkar till en positiv utveckling för den enskilde patienten ? – naturligtvis inte!

Men så blir det då man rör ihop olika väsenskilda begrepp, som rättskipning, sjukvård och narkotikapolitik. Synen pånarkomanen och narkomanin avgör narkotikapolitiken och det i sin tur genomsyrar sedan de sammanhang där narkomaner förekommer inom samhällsapparaten. Är man en brottsling då konssumerar den dos narkotika man är beroende av för att kunna hålla sig påbenen så ligger repression och straff och lurar ÄVEN där perspektivet borde vara ett helt annat, t ex inom vården.

Ett samhälle vars narkomaner betraktas som kriminella är snabba påp att dela ut konsekvenser – det är ju så vi bemöter kriminalitet, eller hur? Frågar man hyresgäster vilka de mest av allt önskar slippa som grannar så svarar majoriteten missbrukare. Frågar man barn vem de är rädda för svarar de knarkare och fullgubbar.

Vi tillåter testningar, u-p, vid anställningsförfarande för att utesluta människor med beroendeproblem – jag påstar att detta beror på den allmänna attityden vs missbrukare som i sin tur hämtar näring ur faktumet att ett eget missbruk ses som brottsligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *