DEBATT – Mänsklig rättighet till sjukvård

Denna debattartikel skickades till Uppsala Nya Tidning med refuserades så vi publicerar den på hemsidan istället.

Artikeln är ett svar på vad Johan Pehrson (fp) och Ismail Kamil (fp) skrev i UNT den 1:a november, Mänsklig rättighet att få knarka?

Ämnet är denna nyhet: Unik rapport från FN: Rätten till hälsa krockar med narkotikakonventionerna.


Johan Pehrson och Ismail Kamil skriver i UNT (1 november; Mänsklig rättighet att få knarka?) att den historiska rapporten framlagd av FN:s speciella rapportör Anand Grover, i samband med FN:s 65:e generalförsamling i New York, egentligen handlar om rätten att få knarka.

Ingenting kunde vara mer felaktigt.

Denna debattartikel skickades till Uppsala Nya Tidning med refuserades så vi publicerar den på hemsidan istället.

Artikeln är ett svar på vad Johan Pehrson (fp) och Ismail Kamil (fp) skrev i UNT den 1:a november, Mänsklig rättighet att få knarka?

Ämnet är denna nyhet: Unik rapport från FN: Rätten till hälsa krockar med narkotikakonventionerna.


Johan Pehrson och Ismail Kamil skriver i UNT (1 november; Mänsklig rättighet att få knarka?) att den historiska rapporten framlagd av FN:s speciella rapportör Anand Grover, i samband med FN:s 65:e generalförsamling i New York, egentligen handlar om rätten att få knarka.

Ingenting kunde vara mer felaktigt.

Rapporten säger att nolltolerans mot narkotika skadar människors hälsa och rättigheter genom en alltför stor fokus på polis och repression.

Grover pekar bl.a. på att kriminalisering av drogkonsumenter effektivt förhindrar tillgång till sjukvård och läkemedel utav rädsla för straff. Något som är helt förståeligt. Detta är något som många redan insett, men som tydligen kommer som en överraskning för Pehrson och Kamil.

Grover rekommenderar bl.a. en större tillgång till harm reduction åtgärder (som specificerat av UNAIDS), speciellt i fängelser; avkriminalisering; upphävning eller reform av lagar och politik som förhindrar att brukare uppsöker vårdtjänster; att FN:s kontrollorgan av narkotika integrerar mänskliga rättigheter i deras program och policies; skapandet av en oberoende kommission där organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter kan bidra till narkotikakonventionerna; och ett möjligt alternativt regelverk för att kontrollera narkotika på lång sikt, baserat på tobaksmodellen.

Krocken mellan FN:s mänskliga rättigheter och de internationella narkotikakonventionerna är påtaglig. Inte bara begås rena övergrepp i kampen mot droger, utan hela folkhälsan hotas i vissa länder. Ett exempel är Ryssland som inte tillåter Metadon. Ett annat är Saudiarabien som avrättar smugglare. Ett tredje exempel är Sverige som envist vägrar utöka sprututbytesprogrammen. Inte för att svenska missbrukare har det lika dåligt som i övriga länder. Det har de inte.

Är det möjligt att vara emot konsumtionsförbudet för att det gör mer skada än nytta och ändå hata droger? Självklart! Vem har bestämt att alla sociala problem i Sverige måste lösas med förbud istället för pragmatism? Fokus måste bytas från att jaga missbrukare till att rädda liv. Det betyder inte att man accepterar eller ens gillar narkotika, bara att man skiljer på narkotikabekämpning, sjukvård och prevention.

Ju mer man funderar över konsumtionsförbudet desto mer undrar man vad våra politiker tänkte när de röstade igenom denna lag. Är det inte bisarrt att den f.d. borgerliga regeringen på 90-talet tillsammans med det främlingsfientliga Ny Demokrati röstade igenom konsumtionsförbudet? När vi vet att upprätthållandet av droglagar alltid drabbar invandrare och andra etniska minoriteter hårdast? Speciellt när vi nu har ett annat rasistiskt parti i Riksdagen.

Menar författarna på allvar att Sverige var drogliberalt före vi kriminaliserade konsumtion av narkotika?

Gerhard Larssons missbruksutredning säger att det finns brister i dagens beroendevård, speciellt på harm reduction-området. Vi i SBF får dagligen samtal från människor  som upplever en stor hjälplöshet. Kanske hör alltsammans ihop? Den höga dödligheten bland narkomaner och konsumtionsförbudet?

När Björn Fries som vill utvärdera konsumtionsförbudet anklagas för drogliberalism av Maria Larsson är måttet rågat på något vis. Han anklagas alltså för att vara drogliberal, vad det nu egentligen betyder, trots att han har en släkting som avled från narkotika.

Ni nämner Danmarks försök med heroinförskrivning och kallar det inhumant. Men denna grupp av människor  är dem som inte klarar av kraven i vanlig substitutionsbehandling. Att lämna denna grupp åt ödet är vad som är inhumant. Samma sak med sprutrum. Dessa är inte till för vem som helst, utan de som normalt annars injicerar på gatan och på offentliga toaletter.

"Det behövs bättre förebyggande insatser och ökat stöd till missbrukare, men också en beslutsam kamp mot de grova brottslingar som profiterar på knarket," skriver ni. Men vi vet ju om att konsumtionsförbudet inte slår mot langarna, utan konsumenterna, vilket gör konsumtionsförbudet svårt att motivera i längden.

Nämn ett socialt problem som någonsin förbättrats genom att ta ifrån en marginaliserad grupp dess värdighet, integritet, och mänskliga rättigheter?

Magnus Brahn

Svenska Brukarföreningen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.