Jag har börjat hjälpa till med fikat på de olika beroende mottagningarna i Stockholm i och med att vi (Svenska brukarföreningen) skrivit en enkät som jag nu hjälper till att fylla i och samla informationen om vad vi på föreningen skall sikta in oss på att jobba med.
Under fikat så började vännerna att öppna upp sig, en kvinna låt oss kalla henne Karin. Berättade för mig att hon för cirka ett år sedan fått problem med en psykiskt instabil kvinna som varit ute efter hennes kille. Det började med sms och telefon terror i dessa framkom hot om att hon minsann skulle se till att Karin skulle bli av med metadon behandlingen.
Karin berättade detta för sin kontaktman på kliniken. Efter ett tag så kom det mycket riktigt in ett anonymt samtal till kliniken om att Karin sålde metadon, personalen tog upp detta med Karin, hon nekade naturligtvis till detta då det inte fanns någon substans i detta. Efter ytterligare en tid ringer samma anonyma kvinna till kliniken och säger samma sak en gång till, då tog personalen fasta på detta och började ta dalvärden på Karin och sa att dessa inte stämde. Hon fått dricka sin dos övervakat varje dag sedan början av maj månad, vilket innebär att Karin tvingats till att springa gatlopp mellan langarna på helgmottagningen.
Det bör också påpekas att det inte har tagits ett enda dalvärde under tiden som hon druckit sin dos övervakat och att det är vanligt bland kvinnor dalvärde ändras från vecka till vecka beroende på hormon förändringar.
Som grädde på moset har hon genomgått en interferon behandling under denna tid som medför kraftigt dåligt mående som en bieffekt av behandlingen.
När jag lite senare sitter och hjälper en man av utländsk härkomst att fylla i enkäten, berättar för mig att han inte vågar höja upp sin dos så han mår okej för att han är super rädd för att bli utskriven. Detta visar sig grundas på att han vid ett utlandsbesök är ärlig och berättar för personalen att han har två doser över när han kommer hem efter sin vistelse hos sina släktingar. Denna händelse mynnar ut i att han blir av med metadon behandling och går nu omkring och är skit orolig att bli utskriven på nytt för. Vad har vi då lärt oss på detta, ärlighet varar längst?
När jag börjar duka av så berättar Christer för mig att han under ett par veckor blåst positivt fyra gånger på en alkohol mätare, visst han dricker ibland det hymlar han inte med men tyckt att det varit konstigt, så konstigt att han bad en i personalen blåsa varpå mätaren gav ett utslag på 0,6 promille. Dom har lånat in en apparat men då tror vi ju att den gamla apparaten skickas på antingen lagning eller på skrotning men icke samma apparat ligger kvar i rummet där proven tas än idag. Då undrar man ju varför den ligger kvar och om den inte trots allt används ibland.
Dagen efter skulle jag hålla kaffe på en annan klinik i Stockholmsområdet, tyvärr blev det inte av på grund av att kliniken stängde tidigare för en begravning. Men jag han dock prata med några killar utanför kliniken varpå den ena yttrar att kliniken är alldeles för stor och börjat dra till sig mycket folk som frågar efter suboxone eller vill sälja piller eller andra droger.
Jag svarar att vi på brukarföreningen förespråkar mindre kliniker och vill helst se att vilken läkare som helst skall kunna skriva ut substitut mediciner istället för att det är som nu att samla alla narkomaner på några få stora kliniker och sedan med alla medel hålla kvar dessa personer där. Då bildas det alltid gäng som samlas på klinikerna som sedan drar ner till någon park för att dricka alkohol haltiga drycker.
Utvecklingen stannar upp, istället för att tvärtom ta sig ifrån drog världen som är poängen med det hela vilket alla är rörande överens om. Men säger samtidigt att vi är dem vi är och faller så lätt när det ser ut på detta vis.
Vi säger hej och jag drar mig ner till vår lokalförening där jag träffar två yngre heroinister cirka 25 – 28 år, efter att vi stått och pratat en stund frågar jag dem om de aldrig funderat på att söka metadon. Jag får då till svar, nej för helvete aldrig i livet! Fy fan för att springa där och visa kuken och bli förnedrad på alla möjliga vis varje dag, kanske när vi blir äldre om vi nu blir äldre men inte nu. Fattar inte hur de som går där pallar med det, nej usch!
Jag sitter och tänker ett tag när jag kommer tillbaka till kontoret, om vad som sagts under de senaste 24 timmarna och blir så fruktansvärt arg och frustrerad.
De unga som verkligen har chans att få ett bra liv vägrar att söka hjälp mot sitt beroende för att programmen ser ut som de gör.
Att det ser ut så ser jag varje gång som jag besöker någon klinik, medelåldern är väldigt hög och det är väldigt sällan som jag träffar på yngre människor i substitutionsbehandlingen vilket inte är så förvånande men väldigt, väldigt tråkigt.
Jag kommer att fortsätta skriva om mina möten med människor och ta upp deras bekymmer och glädje ämnen i och utom substitutionsbehandling.