2006-12-20 SBF-s remissvar till Socialstyrelsen på – föreskrifter om utbyte av sprutor

Till Socialstyrelsen Stockholm 2006-12-20 ______________________________________________________________________ Remissvar från Svenska Brukarföreningen angående Socialstyrelsens föreskrifter om utbyte av sprutor och kanyler till personer som missbrukar narkotika. ______________________________________________________________________ Inledningsvis har vi valt att kommentera den konsekvensutredning som bifogats förslaget till föreskrifter. I många sammanhang har vi från Brukarföreningens sida velat uppmärksamma fokuseringen på smittspridningen när det gäller enbart HIV/AIDS. Vi anser att denna begränsning mer återspeglar en ensidig uppmärksamhet på allmänfarligheten när det gäller denna smitta än omsorgen om dem som nyttjar injektionsverktygen. Ur våra medlemmars synvinkel är det viktigt att även kunna undvika hepatiter och blodförgiftningar.

Till Socialstyrelsen Stockholm 2006-12-20 ______________________________________________________________________ Remissvar från Svenska Brukarföreningen angående Socialstyrelsens föreskrifter om utbyte av sprutor och kanyler till personer som missbrukar narkotika. ______________________________________________________________________ Inledningsvis har vi valt att kommentera den konsekvensutredning som bifogats förslaget till föreskrifter. I många sammanhang har vi från Brukarföreningens sida velat uppmärksamma fokuseringen på smittspridningen när det gäller enbart HIV/AIDS. Vi anser att denna begränsning mer återspeglar en ensidig uppmärksamhet på allmänfarligheten när det gäller denna smitta än omsorgen om dem som nyttjar injektionsverktygen. Ur våra medlemmars synvinkel är det viktigt att även kunna undvika hepatiter och blodförgiftningar. (I Danmark tillhandahålls ett litet kit som även innehåller spritkompresser.) Våra invändningar handlar på ett generellt om huvudsyftet med sprutbytesverksamhet. Om intresset var omsorgen om narkomanerna skulle till exempel alla dessa hinder som finns inbyggda i förslaget inte finnas med. Tvärtom, så skulle allt ha gjorts för att underlätta inrättandet av sprutbytesmottagningar. Sprutor skulle kunna erbjudas – varför inte av mobila enheter på de platser där injektions-missbrukare vistas. Registrering skulle inte förekomma eftersom det säkert kommer att avhålla många från att våga efterfråga sprutor och kopplingen till olika insatser skulle vara frivillig och inte formulerad i programform. Vi frågar oss vari denna fruktan för sprutor består. På vilket sätt skulle det kunna vara farligt att dela ut sprutor? Sprutor i sig kan väl inte vara farliga på något annat sätt än att folk kan sticka sig på dem, men den risken elimineras ju till stor del genom att rena sprutor erhålles i utbyte mot rena. Det finns ju inga förnuftiga skäl att tro att något läckage skulle kunna uppstå. Unga personer skulle ju inte förledas att börja injicera bara för att fler sprutor finns att tillgå, om det nu kan vara något så befängt man föreställt sig. Vad vi förstår så har man lyssnat på det motståndsargument mot sprutbyte som hävdar att tillhandahållandet skulle utgöra någon slags signal om att knarkande skulle vara acceptabelt – ett argument som inte kan vila på någon realistisk grund. Människor börjar använda narkotika av helt andra anledningar. Tillgången är stor men bara vissa fastnar i missbruk. De långtgående kraven torde bland annat medföra att den i konsekvens-utredningen uttryckta ambitionen att kunna motivera injektionsmissbrukare till vård och behandling omintetgörs. Kan sprutbytesprogram inte startas på grund av dessa krav bortfaller ju denna möjlighet helt. På vilket sätt skulle det vara bättre att inte dela ut sprutor alls? Kravet vad beträffar bemanning med personal som har specialistkunskap i infektionssjukdomar, barnmorskor och så vidare ter sig orimligt ur flera aspekter. Varför måste de kunskaper som efterfrågas nödvändigtvis finnas på den mottagning som hanterar sprutbytet? Vilka andra kompetenser skulle om detta var ambitionen behöva vara representerade där? Det måste ju vara behoven som styr vad som erbjuds, och behoven kan ju vara många och i många fall omöjliga att förutse. De nödvändiga kompetenserna måste oavsett hur många specialister man än förfogar över bli otillräcklig – på själva mottagningen. Är det inte snarare sprutbytesmottagningens uppgift att kunna hänvisa klienterna till de olika specialistkompetenser som finns på annat håll, och borde inte därför den främsta kunskapen utgöras av en tillräckligt god kännedom om dessa resurser och erbjudanden, så att människor kan hänvisas till den optimala kompetensen. Förslaget domineras mer av hinder mot öppnandet av sprutbytesverksamheter än av bestämmelser som skulle kunna underlätta för dem som vill starta verksamheter. Nedan kommenterar vi de enskilda paragraferna i förslaget till föreskrifter: Att tillstånd krävs för att starta verksamhet samt en motivering till ansökan finner vi invändningsfritt. Däremot finner vi att kopplingen till kommunerna är olycklig. Eftersom landstingen omfattar områden inom vilka ett flertal kommuner ingår anser vi att kravet på sådana överenskommelser utgör det kanske största hindret mot genomförandet av sprutbytesverksamheter. Om kommunen har biträtt ansökan kan man väl för övrigt utgå ifrån att samråd har skett? Bestämmelsen förefaller vara onödig. Personal bör givetvis ha utbildning, men frågan om inriktningen på denna finner vi diskutabel. Någon typ av samordnande kompetens finner vi lämpligare. (§ 2.) Angående kravet på redovisning av vilka samlade resurser som finns inom landstinget för vård av missbrukande personer, vill vi påpeka att dessa uppgifter torde finnas hos Länsstyrelsen. (§ 3.) När det gäller kraven på informationsöverföring mellan olika behandlings- och kommunresurser frågar vi oss hur detta är förenligt med sekretesslagstiftningen. (§ 4.) Som berörts ovan frågar vi oss om inte kraven på specialistkompetens i infektionssjukdomar med mera är orimliga. Vi föreslår istället nedanstående skrivning: ”Personalen skall vid behov kunnakonsultera läkare som har specialistkompetens i psykiatri med erfarenhet av missbruks- och beroendefrågor eller läkare som har relevant specialistkompetens.” (§ 6.) Vi menar att personer som ges vård vid behandlingshem och som vill ha rena sprutor inte skall nekas detta. Rimligtvis handlar det om återfall och det är ju precis i sådana fall som rena sprutor behövs. Hur skall personalen på sprutbytesverksamheterna kunna kontrollera om patienten får vård på något behandlingshem? (§ 10.) Det måste påpekas att om registreringstvånget får till följd att personer som behöver få tillgång till rena sprutor avstår och istället använder sprutor från svarta marknaden så utesluts en del av målgruppen. (§ 11.) En fallbeskrivning om hur verkligheten ser ut för en narkomanen: De åren jag var aktiv brukare av heroin hände det ofta att jag vaknade på morgonen efter några ångestladdade timmars sömn med en ökande abstinens i kroppen. Det hörde till undantagen mer än till vanan att jag hade något heroin till dagens första spruta. Ofta hade kanske också mina verktyg (sprutor med tillhörande kanyl) blivit obrukbara. Nästan alla heroinister har endast tillgång till diabetikers engångssprutor som för det första enbart ska användas en gång och därefter kasseras medan jag ibland kunde misshandla mina armveck och vener upp till 20 – 30 gånger innan jag hittade nya verktyg. De dagar som jag varken hade pengar eller sprutor blev jag tvungen att först drifta (snatta eller stjäla) ihop till dagens första dos. Om jag mot förmodan lyckades få ihop, säg 250 kr, genom att i livsmedelbutiker eller affärskedjor stjäla något som jag därefter hade turen att hitta en köpare till, och kom ner till plattan eller där jag visste att det brukade finnas tillgång. Där kunde jag bli stående tillsammans med 5-10 eller ännu flera väntande kunder som alla höll ögonen riktade mot de ingångar med mera som fanns i närheten och så fort en langare dök upp utbröt ett slags djungelns lag där de största mest skrämmande eller de med kontakter till den person som kom alla ville köpa sin tilldelning så fort som möjligt. Först var jag ju tvungen att hitta någon som sålde nya verktyg och det var minsann inte alltid jag gjorde det innan en langare dök upp. Sedan skulle jag också hitta någon att dela en kapsel med då jag ju bara hade 250 kr och det kostade 500 för en hel. I bästa fall träffade jag någon broder eller syster som precis som jag bara hade 250 kr eller kanske en gammal vän som var möjlig att övertala att dela med sig av den kapsel han själv hade köpt. Hur många gånger jag varit i precis det läget är omöjligt att säga, det handlar om hundratal. Hade jag då ännu inte hittat några nya verktyg eller om jag bara hade precis 250 kr och inte hade råd att först köpa ett par rena verktyg så utsatte jag mig själv och andra, gång på gång, för smittorisken. Följande samtal kunde uppstå: ” Har du några verktyg du skulle kunna låna mig? ”Ja för fan, jag har varken hepatit eller hiv, det är lugnt,” och var jag då inte alltför dålig fast det hände nog inte så ofta kunde jag säga” men då går det inte, jag har hepatit c och jag vill inte smitta dig” och då kunde svaret jag fick lyda ” det är coolt, jag har också hepatit, det gör inget, kom igen så sticker vi”. Gång på gång utsatte jag mig alltså för risken att få hiv fullt medvetet men det brydde jag mig aldrig om för det enda som fanns i mitt huvud var att så fort som möjligt få i mig giftet och känna hur abstinensen släppte. Det är den verklighet som pågår dygnet runt i en narkomans liv. Men känner alla våra experter till detta eller räknas det ens som en del av den effektkedja man skulle erbjuda ett alternativ till genom att tillhandahålla rena sprutor och kanyler. Inte ett ord sägs med den innebörden. Det är därför just brukarperspektivet är så viktigt. Fler och fler börjar få upp ögonen för det. Nu idag är jag inte längre aktiv heroinist men jag är föremål för en substitutionsbehandling där vårat inflytande ökar men ännu inte alls har nått det värde det faktiskt har, här, nu i verkligheten för våra systrar och bröder som fortfarande är utsatta och utsätter sig själva för stigmatiseringar och nervärderande av sin person och sin eventuella rättighet att såsom andra jämförbara grupper ha inflytande över och får uppleva att våra erfarenheter betyder något. Som jag ser det finns det inte bara smittoriskkontrollerande förtjänster att göra med ett sprututbytesprogram. Vad det gäller våra argument och motiv till ett sådant här ställningstagande tycker jag talar för sig själv. Personligen har vi ju inget att vinna på att det erbjuds som förslaget och riksdagsbeslutet innebär. Jag vill inte påstå att vi har högre stående motiv än vad kanske andra har men ett är säkert, vi tycker så här för det är en fråga om människovärdighet och om att ge användaren av den här tjänsten en möjlighet att slippa äventyra sin egen och sina närmaste för risken att dels smittas och dels att kanske i bästa fall återfå ett visst värde och erkännande att vi kan prata och uttrycka våra behov och inte längre behöver någon som för vår talan, över våra huvuden och betraktar oss som mindre vetande. Den tiden är förbi när vi passivt lät andra bestämma vad som är bäst för oss. Vi kommer i framtiden vara som en blåslampa i röven på alla som försöker förringa vårt värde och vår rättighet att föra vår egen talan. För Svenska Brukarföreningen Berne Stålenkrantz – Ordförande

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.