Tunnelseendet i hemlöshetsfrågan

Tunnelseende!

Det jag skriver om här, handlar inte om att peka ut någon eller några personer som skyldiga. Utan mer försöka påvisa hur vi i olika grad är beroende av ett system där vi tycks agera utifrån ett tunnelseende.

Med tunnelseende menar jag att vi avgränsar vår uppfattning av tillvaron och varandra utifrån vad vi ser som nödvändigt för vår egen överlevnad. Jag menar inte att alla går omkring och känner sig rädda för att dö hela tiden.

Så länge vi gör det vi ska, det som förväntas av oss. Så länge vi gör rätt för oss så känner vi oss ganska trygga. Däremot är vi inte särskilt benägna att på allvar, tillsammans och i grunden ifrågasätta det sätt på vilket vi hanterar vårt beroende av varandra. Allting idag går via pengar.

Vi måste få betalt så fort vi bryr oss om någonting. För tar vi själva inte betalt är det någon annan som gör det. Eller så gör vi saker som ska generera pengar längre fram.

Tunnelseende!

Det jag skriver om här, handlar inte om att peka ut någon eller några personer som skyldiga. Utan mer försöka påvisa hur vi i olika grad är beroende av ett system där vi tycks agera utifrån ett tunnelseende.

Med tunnelseende menar jag att vi avgränsar vår uppfattning av tillvaron och varandra utifrån vad vi ser som nödvändigt för vår egen överlevnad. Jag menar inte att alla går omkring och känner sig rädda för att dö hela tiden.

Så länge vi gör det vi ska, det som förväntas av oss. Så länge vi gör rätt för oss så känner vi oss ganska trygga. Däremot är vi inte särskilt benägna att på allvar, tillsammans och i grunden ifrågasätta det sätt på vilket vi hanterar vårt beroende av varandra. Allting idag går via pengar.

Vi måste få betalt så fort vi bryr oss om någonting. För tar vi själva inte betalt är det någon annan som gör det. Eller så gör vi saker som ska generera pengar längre fram.

Pengar har idag blivit som en självklar biologi. Att leva är lika med att tjäna pengar. Att göra rätt för sig är att tjäna pengar. Det kanske är så. Jag vet inte.

Jag är inte någon biolog. Våra celler kanske ser ut som små enkronor egentligen. Det kanske finns något hemligt arkiv på Socialstyrelsen om det här.

Jag vet inte heller om det är själva pengarna i sig, som skapar det här tunnelseendet. Men att det snackas otroligt mycket om dom, att det räknas, sparas, hänvisas och att de upprör kan väl ingen ha missat.

Min utgångspunkt här är den, att de allra flesta av oss agerar utifrån ett mönster, utifrån en kultur och ett samhällsklimat där vi bland annat med hjälp av dessa pengar, på ett märkligt sätt har lyckats avskärma oss från vissa grundläggande saker.

Saker som har att göra med demokratiska rättigheter och allas lika värde. Eftersom jag representerar föreningen Stockholms hemlösa, så kommer jag uppehålla mig kring hemlösa. Och att det är bland annat våra hemlösa som får betala priset för detta tunnelseende.

Okunskap!

Nu ska vi åka tunnelbana. De flesta har väl åkt tunnelbana? Har ni känt er ensamma? Det sitter ju i och för sig andra där. Men ni vet väl hur det är; man sitter och letar efter olika punkter för att fästa blicken på.

Och hur sällan det är som vi möter varandras blickar. Istället har vi en massa reklam som vi sitter och stirrar på. Visst har vi väl undrat allihop, vad det är vi är så rädda för? Är vi rädda för att skämmas om vi skulle synas för mycket?

Eller är vi oroliga för att vi kanske skulle bryta mot någon lag om vi blir för spontana? Vad skulle hända om vi började prata med varandra? Då kommer det in "en sån där hemlös". Har du en krona? – Nähä, tack ändå, ha en bra dag och kör den där ramsan.

Vad är det egentligen vi tänker då? När det kommer en sån där hemlös? Jag tror de flesta tänker; snälla gå förbi så snabbt som möjligt, så jag slipper ta ställning. Så jag slipper visa alla andra att jag egentligen inte förstår vad det här handlar om. Det blir ju jättepinsamt!

Sen kan det ju i och för sig hända att vi i den här nästan påtvingade situationen med den hemlöse. Att vi i det tomrum den hemlöse lämnar efter sig ändå måste ventilera det här, med någon medresenär som är lika uppenbart skärrad som jag. En som också behöver komma tillbaka i någorlunda balans igen.

Och då händer det inte sällan att vi säger nåt i stil med; "pengarna går ju ändå bara till knark och sprit", "jag sätter in 100 kronor varje månad till röda korset" eller jag betalar skatt.

Men som sagt man går nog inte så gärna in på några djupare analyser. Det räcker med en liten korrigering för att komma tillbaka in i sin balans igen. Så sitter vi och stirrar på de där punkterna igen.

Hemma i den lite mer trygga miljön, den som vi ser som helt självklar för oss själv, kanske man utvecklar sig lite mer: Det är så djävla tragiskt med de där parasiterna.

Springer och tigger. Fy fan. Eller Ååh, jag såg en sån söt liten gubbe nere på Stureplan. Han gick och drog upp sina byxor hela tiden, stackarn. Eller, nä de vill ju inte själva. Inte skulle jag anställa en sån där.

Vadå! "Det finns ju ställen för såna där". Och det mesta av det man försöker ventilera med varandra handlar egentligen bara om en massa föreställningar. Man drar slutsatser utifrån saker vi förmodar.

Det är väldigt få som verkligen har satt sig in vad det är för en människa de ser på gatan. Vi hinner inte, orkar inte, vi behöver inte och sen finns det nog en liten ilska också.

Varför är de inte tacksamma över alla pengarna, som betalas in i skatt? Gå till socialtjänsten, när det nu finns en sådan!

Avstånd!

Och det är just i den här blandningen av rädsla, brist på tid, kunskap och vår matlöshet de "professionella" aktörerna kliver in. De liver in i tomrummet. Inte i första hand med mer egen erfarenhet. Inte heller med något särskilt större mod än andra människor. Men med en väldig massa makt, tid och pengar. Och framförallt med ett syfte, ett syfte som handlar om att skapa sig en egen plattform. Varför säger så här?

Jo därför: Hade syftet varit att verkligen göra det som behövdes för dessa människor, så hade man tagit sig en djupare fundering kring vad en människa som saknar ett tryggt eget hem kan tänkas behöva.

Inte är det pissprover, moderna "koncentrationsläger", medborgarkontor, centrum för hemlösa, uppfostringskurser, vuxendagis, internetkafeér, forskningsrapporter eller utredningar. Oj oj oj vad mycket välvilja men inga trygga integrerade hem. Om alla de som säger sig vilja hjälpa dessa utsatta stackars människor verkligen ville göra det. Då skulle de här professionella människorna som faktiskt möter hemlösa individer på nära håll, i vrede vända sig mot våra beslutsfattare och vittna om det helvete som de bidrar till att kvarhålla hemlösa människor i.

De ger mat, kläder och det absolut nödvändigaste för att kunna klara sig en dag till. Jag sa inledningsvis att min avsikt inte är att peka ut någon skyldig och jag menar verkligen det. Men just det här tycker jag själv känns så vansinnigt cyniskt.

Omedveten diskriminering!

Jag tror inte de människor som söker sig till dessa yrken, till olika organisationer, till forskning eller söker politiska positioner på allvar kan ställt sig frågan: Är mitt syfte verkligen rent ifråga om att hjälpa hemlösa människor till ett tryggt hem?

Man hjälper människor att uthärda en stund till och i den nöd man befinner sig blir man självklart tacksam. I tunneln. I det avskärmade helvete som hemlöshet innebär så kan det räcka med en bulle.

Men säger du också då att du medverkar till att permanentera utanförskapet? Till alla er inom de religiösa organisationerna som slår sig för bröstet av godhet samtidigt som kassakistorna växer säger jag:

Du kan inte tjäna två gudar samtidigt. Står det inte så i bibeln? Har ni inte sett att angöra en brygga? Där är det en gubbe som står med ena foten på en båt och den andra på bryggan, samtidigt som båten glider ut och vi ser hur det blir ett större och större avstånd mellan båten och bryggan.

Detta gäller de allra flesta organisationer. De drar till sig människor som kanske tycker det här med hemlöshet är oacceptabelt. Människor som efter ett tag i ett slags medberoende och står där mellan den utsatte och den stora hierarkiskt uppbyggda organisationen.

En organisation som hela tiden styrs av att söka nya intäkter och nya bidrag på hemlösa människors hemlöshet. Det är likadant med forskningen i detta ämne. Jag tror inte någon av alla dessa forskningsrapporter som skrivits betytt ett enda dugg för våra hemlösa. Forskare använder hemlösa för att klättra i karriären.

Politiker verkar inte ha särskilt mycket tid att läsa med tanke på de beslut de fattar. De har ju dessutom en egen stege att klättra på. De läser väl bara något utdrag som de kan hänvisa till när de behöver vinna politiska poäng.

Och så går det runt. Organisationer använder forskningen för att söka pengar till sin förlängning av lidandet. Och de forskare som skrivit, sett och förstått. De gör knappast något större väsen av sig när deras utredningar används för att förlänga hemlösheten. De söker nya anslag. Nu är det barnen till hemlösa man ska forska på. Varför ser vi inte det här?

Jag tror det är för att alla på ett eller annat sett är medberoende.

Det finns en sån här gammal folksägen som berättar om en spelman som kom till en bygd uppe i vårt svenska fina idylliska land. Han hade en lång fin kappa som gick ända ner till marken. Det är inte så vanligt just där uppe. Människor i den här bygden var lite misstänksamma mot främlingar. Men han hade papper på att han var en riktigt professionell spelman.

Och som han spelade och han spelade vackert på människors känslor och på människans djupa strängar. Dom dansade och fler kom dit och dansade och de tappade tiden och de fortsatte och fortsatte. De dansade i flera dagar, de kunde inte sluta. Det gick inte, de kunde inte förstå varför. Och den här trevliga spelmannen han bara fortsatte spela. Trots att de var helt utmattade kunde folk inte sluta dansa. Till slut började folk falla ifrån. De blev utbrända kanske man kan säga. Och när de föll så föll de högt uppifrån från logen. Då först kunde de se. Då såg de hur ett par klövar stack fram under spelmannens långa kappa. Det är väl en svensk variant på Kejsarens nya kläder.

Vi i föreningen Stockholms hemlösa har från starten 2002 hela tiden hävdat att det som måste göras, är att skaffa fram billiga bostäder där alla är välkomna. Därefter kan man utifrån en nolltolerans och den grundläggande tryggheten ett tryggt eget hem är. Omformulera uppdragen för alla de "hjälpa hemlösa" organisationer och förvaltningar som säger sig jobba "mot" hemlöshet. Att ge det stöd och den hjälp som krävs för att behålla hemmet för de som vill och behöver det.

Alltså den "hjälp" hemlösa idag får först när de kastats ut i hemlöshet.

Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *