Fallbeskrivning: Social kontoret i Lidingö hjälper mig inte

Jag är 42 år. Jag fick metadon -91 och blev av med det -00. Det innebar ett slit utan like att försöka få ihop de pengar som behövdes för att hålla sig frisk.

Efter någon månad blev jag också av med mitt soc i Upplands Väsby. De sa att jag inte längre vistades där. Då visste jag inte vad detta skulle ha för betydelse. Dessutom kunde  jag ändå inte uppfylla de villkor man ställde där, t ex arbetssökande. Pengarna man fick av dem gjorde varken till eller från. Subutex fick man på den tiden bara om man hade högst 4 års opiatmissbruk.

Jag är 42 år. Jag fick metadon -91 och blev av med det -00. Det innebar ett slit utan like att försöka få ihop de pengar som behövdes för att hålla sig frisk.

Efter någon månad blev jag också av med mitt soc i Upplands Väsby. De sa att jag inte längre vistades där. Då visste jag inte vad detta skulle ha för betydelse. Dessutom kunde  jag ändå inte uppfylla de villkor man ställde där, t ex arbetssökande. Pengarna man fick av dem gjorde varken till eller från. Subutex fick man på den tiden bara om man hade högst 4 års opiatmissbruk.

När ett år gått (spärrtiden) började jag försöka komma tillbaka i soc-rullarna. Det går ju inte att söka metadon utan social utredning. Jag var skriven på Lidingö så jag ringde dem. Det visade sig att de sökte mig då St Görans sjukhus gjort 2 LVM-anmälningar på mig efter några kraftiga överdoser. De måste utreda dem. För att få en remiss av deras läkare sade de att jag måste lämna urinprov i ”ett par, tre månader” för att visa att jag inte hade sidomissbruk. Jag visste reda då att man inte längre krävde detta från teamens sida men accepterade. Samtidigt skulle min socialsek ”utreda mig” för att kunna skriva den soc utredn.

Jag gick där ett par månader och lyckades väl kanske lämna rena prover till hälften, tack vare att jag tagit subutex illegalt. De sade till mig att de skickat in mina papper till BC Sthlm. Dagen innan jag skulle tas upp på metadonkonferensen ringde jag BC Sthlm och får då höra att det inte fanns några papper inskickade på mig. Jag ringde omedelbart upp soc. De sade då att jag inte längre tillhörde dem, (vistelsebegreppet) och att jag inte fick något LVM, (detta trots att det kommit in ännu en anmälan från St Göran under utredningen). Jag överklagar till länsstyrelsen, ringer 100 samtal men blir ständigt hänvisad vidare tills jag bara börjar gå i cirklar, allt för att få en tillhörighet. På enheten för hemlösa sade man att jag tillhör Lidingö.

Några månader går och jag träffar av en händelse ägaren av Narva. Han låter mig börja få subutex mot att jag arbetar av min behandling. Ett år efter anmälan vinner jag mot Lidingö. Sam avråder mig dock att utnyttja detta. Han vill inte att det ska se ut som om han tar in patienter gratis och därefter drar in soc. I stället erbjuder han mig både arbete och 1:a hands kontrakt på en lägenhet hos honom.Då han senare börjar skära ner i verksamheten får jag sparken. Den 1 mars -04 kastar han ut mig ur lägenheten och avbryter min subutex-behandling. Jag tar då kontakt med Vallentuna-soc för att få hjälp med boende och remiss.

Ekonomiskt försörjer jag mig själv genom a-kassa. Den här gången känner jag snabbt igen tecknen från Lidingö. Första gången man kommer blir man tilldelad en ung och ny sekreterare som ständigt måste fråga någon chef om allt man begär hjälp med. Vid andra besöket är det en chef med som börjar mötet med ”Jag har ett möte om 15 minuter så vi får ta det här lite kvickt”. Detta stressar mig otroligt då jag ska försöka förklara allt som hänt på denna tid samtidigt som de ständigt ställer frågor. Man vill ha up för att utesluta sidomissbruk. Det är dessutom samma läkare. Man får lite pengar eller någon annan insats i början men det blir snabbt stopp. Sedan vill de att det ska gå 2 månader utan att de gjort någon insats. Då kommer det, ”Du tillhör inte oss längre då du inte vistas här”.

Det är som om det vore ett karbonpapper mellan Lidingö och Vallentuna. Då jag förklarar detta för Beppe (verksamhetsansvarig för subutexprogrammet Maria BC) låter han mig skriva min egen remiss till dem. Jag får sedan börja där efter att jag betalat högkostnadsbeloppet för läkare och apotek.

Ett par månader senare lyckas jag komma in på enheten för hemlösa. De hade ju sett hela min resa och jag tror att de tyckte synd om mig. Jag har då i praktiken varit utan soc-distrikt  i 3 år trots att jag hela tiden gjorde allt för att få hjälp och behandling.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.