Debattartikel från 2007 – En restriktiv narkotikapolitik utesluter inte harm reduction

Här är en oklippt kopia på Berne Stålenkrantz artikel som förra helgen var publicerad i Fria Tidningen.

 

– En restriktiv narkotikapolitik utesluter inte ”harm reduction”, skilj på prevention, kamp mot organiserad brottslighet och harm reduction

Här är en oklippt kopia på Berne Stålenkrantz artikel som förra helgen var publicerad i Fria Tidningen.

 

– En restriktiv narkotikapolitik utesluter inte ”harm reduction”, skilj på prevention, kamp mot organiserad brottslighet och harm reduction

Sverige redovisar idag Västeuropas högsta dödlighet bland narkotika-användarna. Vår huvudstad har ett utbrott av HIV bland stadens narkomaner. De gamla strategierna som syftade till att hantera narkotikaproblemet har slagit fel. Det är nu dags att överge den tidigare retoriken där olika former av insatser framställdes som motstridiga. Sprututbyten och andra skadereducerande åtgärder förhindrar inte ett effektivt förebyggande arbete. En restriktiv narkotikapolitik utesluter inte ”harm reduction” (skademinimering). Politiker och andra beslutsfattare måste upphöra med sitt politiska spel i narkotikafrågorna och ta till sig av moderna forskningsrön och internationella erfarenheter som gett bevisat bättre resultat.

Den svenska narkotikapolitiken har länge marknadsförts internationellt som en modell för andra länder att följa, men vad är det vi skryter om! Hur kan en politik som redovisar Västeuropas högsta narkotikadödlighet, och är enda landet inom EU som har en lag som förbjuder Apoteket att till narkotikaanvändare sälja sprutor, och där ordet ”harm reduction” är något hemskt, anses vara ett föregångsland och en modell att följa.

Politiker, beslutsfattare och företrädare för lobbyistorganisationer med rötter i sextiotalets narkotikadiskussioner upplever nu hur marken börjat gunga under deras fötter. Deras gamla ideologiska ställningstaganden håller inte längre inför den nya moderna tidens granskande öga. De skadliga effekterna av deras ideologi är för mig uppenbara.

Hur agerar då motståndarna mot sprututbyten och andra skadereducerande åtgärder då deras dogmatiska ideologi är under attack? Jo, dom gräver ner sig ännu djupare i de gamla skytte-gravsställningarna, ropar ännu högre, likt religiös övertygelse efter mer tvångsvård, utökade urinprovskontroller, mer drogfri behandling. Rena sprutor ger fel signaler sjunger dom gemensamt i kör. Rena sprutor är harm reduction, och harm reduction är enligt dom något fruktansvärt.

Konsensus har fram till nu funnits runt den Svenska modellen, men nu hörs från olika håll kritiska röster! Många är de forskare, läkare, politiker samt olika tidningars ledarsidor som liksom jag är för en verklighetsanpassad hållning till narkotikan och dess användare. Kanske skymtar vi nu någonstans i horisonten konturerna till en ny human och modern Svensk narkotikapolitik.

I våras kom Vänsterpartiet med ett förslag till en ny narkotikapolitik med fokus på avkriminalisering av det egna bruket. Under politikerveckan i Almedalen på Gotland presenterade regeringens narkotikasamordnare Björn Fries ett sjupunktsprogram om hur att ge de narkotikaberoende mer inflytande över sina egna liv. I sin helhet var både Vänsterns och Björn Fries förslag bra, men som vanligt så talas det bara om vård och behandling. Inte ett enda ord om åtgärder för att förbättra livssituationen för dom som inte vill eller kan sluta knarka.

Jag påstår, med all säkerhet att samhället aldrig någonsin kommer bli fritt från narkotika! Och med det i tankarna så måste Sverige börja ta till sig av de positiva erfarenheter som gett bevisat bättre resultat i andra länder, med andra ord ”harm reduction” (skadereducering). Narkotikapolitik bör också, som andra politikområden gör baseras på vetenskaplig kunskap (evidens). På detta område har Björn Fries gjort ett jättejobb. Han har i sin roll som narkotikasamordnare initierat till ett antal viktiga studier. Bland annat studien som resulterade i rapporten ”Kartläggning av Svenska polisens narkotikabekämpning”. Den avslöjade att polisen hellre griper tio ”knarkare” för personligt bruk av narkotika än att gripa deras narkotikalangare! Han var också med att sponsra 3-G studien. En studie som tittade på substitutionsbehandlingen med Metadon och Buprenorfine. Studien visade på att behandlingsresultaten blir bättre om vi gör tvärtemot än vad som idag är praxis. Något vi i Brukarföreningen alltid föreslagit.

Jag anser att tiden nu är mogen för en politik inriktad på ”harm reduction”. Många politiker och lobbyister menar att det finns en motsättning mellan ”harm reduction” och en restriktiv narkotikapolitik! Jag menar att så inte är fallet, det går bra och helt utan motsättningar samtidigt arbeta preventivt för att färre ska pröva narkotika och att tullen försvårar för narkotikasmugglarna, och att lindra hälsoskadorna och förbättra livsbetingelserna för de som har ett problematiskt narkotikabruk och att polisen griper narkotikalangarna.

Med en politik inriktad på ”harm reduction” så skulle det kunna se ut så här. Till alla som injicerar narkotika och vid varje injektion riskerar att få olika dödliga infektionssjukdomar bör vi i preventivt syfte tillhandahålla sterilt vatten, ren kanyl, ren spruta, rent filter, ren lösningskopp. Till alla som dagligen injicerar Heroin och därför riskerar att dö i en överdos, och till alla dessa kvinnor som prostituerar sig för pengar till Heroin bör samhället genom sjukvården, och inom tre dygn tillhandahålla behandling med Metadon eller Buprenorfine, både i lågtröskel och i strukturerad programform. Med ett ”harm reduction” tänkande så skulle dom med ett djupt problematiskt narkotikabruk, vilket ofta är de som inte vill eller kan sluta ges möjlighet att med Metadon eller Buprenorfine minska sitt dagliga narkotikaintag i så kallade ”lågtröskelprogram”. Där anses varje dag utan narkotika som något positivt.

Politiker och beslutsfattare måste påverkas till att våga identifiera och förändra de lagar och riktlinjer som i sig bidrar till eller orsakar hälsoskador för narkotikaanvändarna, samt förhindrar införandet av en skadereduceringspolitik. Här är lagen om förbud av personligt bruk ett typexempel. Den används ofta av polisen som ett alibi för att jaga och i våra ögon trakassera redan utsatta människor, och av många beslutsfattare och politiker som ett argument för att inte behöva starta sprututbyten.

Det krävs nu att forskare, vård och socialarbetare, politiker och andra beslutsfattare börjar tänka i nya banor fritt från personliga moraliska värderingar så att tillämpningen av en modern och reformerad narkotikapolitik kan få plats, och det är bråttom! Men det behövs fler och mer omfattande åtgärder än de jag nämnt för att minska prostitution, kriminalitet, hemlöshet och det sociala elände som människor med ett problematiskt narkotikabruk lever under. Men viktigast är att minska dödligheten. En politik inriktad på ”harm reduction” är i jämförelse med den förda kostnadseffektiv, därför gynnas också skattebetalare och samhället i stort.

I min roll som Brukarföreningens ordförande så ser jag dagligen de negativa effekter den förda politiken ger, och det är för mig outhärdligt. Att nu fortsätta kampen för det ”narkotikafria samhället” är inte längre försvarbart. Skilj på prevention, kamp mot organiserad brottslighet och hälsovårdande insatser.

Mvh Berne Stålenkrantz ordförande Svenska Brukarföreningen