Urinprover är kontroll, eller? (2007)

Denna text publicerades först på Berne Stålenkrantz gamla blogg 2007-08-14.
 

 

För ett halvår sedan, då Jag och Johan Stenbäck (ordf Stockholms Brukarförening) på ett möte skulle diskutera olika lösningar för X med en av hans läkare samt en av klinikcheferna inom Stockholms Beroendecentrum så säger läkaren att hon vet hur att göra för att hjälpa honom och att få honom så pass drogfri så han inte behöver riskera att bli av med sitt Metadon. Hur? frågar Johan- mindre kontroll, låta X sköta sig själv, med andra ord mer frihet säger läkaren. Då gör vi så menar vi, läkaren svarar, Nej, det går absolut inte för sig! Läkarens svar får tala för sig själv.

Denna text publicerades först på Berne Stålenkrantz gamla blogg 2007-08-14.
 

 

För ett halvår sedan, då Jag och Johan Stenbäck (ordf Stockholms Brukarförening) på ett möte skulle diskutera olika lösningar för X med en av hans läkare samt en av klinikcheferna inom Stockholms Beroendecentrum så säger läkaren att hon vet hur att göra för att hjälpa honom och att få honom så pass drogfri så han inte behöver riskera att bli av med sitt Metadon. Hur? frågar Johan- mindre kontroll, låta X sköta sig själv, med andra ord mer frihet säger läkaren. Då gör vi så menar vi, läkaren svarar, Nej, det går absolut inte för sig! Läkarens svar får tala för sig själv.

Kontrollen är för narkomanvården och de flesta substitutionsprogram i Sverige viktigare än att patienterna får ett bättre liv. Av egen erfarenhet kan jag hålla med om det, urinprovskontrollen är den centralaste delen för att hålla oss i schack.

Jag har nu själv haft Metadon i snart tio-år och Jag måste fortfarande lämna urinprover fastän att jag aldrig har lämnat ett positivt. Första halvåret i behandlingen måste alla komma dagligen, sedan glesas det ut fram till en gång i månaden, vilket idag gäller för mig. I jämförelse med många av mina bröder och systrar som måste komma två-tre gånger i veckan inkl en dag i helgen så har jag inget att gnälla över. Men likt förbannat, så är det jobbigt att en gång i månaden få samtalet från kliniken. Så här kan det låta- Nu är det nog dags att komma, eller, att jag omgående måste komma till kliniken för att det fortsättningsvis ska se bra ut i mina papper! Vilket skitsnack, ska se bra ut i papperna, det är uppenbarligen viktigaste är hur jag mår och hur mitt liv ser ut. Programmen fortsätter att påstå att urinproverna är i stödjande syfte, det må så vara för en del, men för mig och många med mig, så är det endast kränkande.

Uppdrag granskning gjorde för snart två år sedan ett program om Metadonprogrammet där Socialstyrelsen generaldirektör fick frågan om han ansåg det vara etiskt och moraliskt korrekt att människor måste lämna urinprover resten av sina liv? Han svarade på frågan- jag ser inget problem med det, det är ju narkotika dom får, något i den stilen svarade han. Varför är det OK att jag ock mina kamrater måste lämna kontrollerande urinprover för resten av våra liv. Hans svar sammanfattar vad den repressiva Svenska narkotikapolitiken står i frågan om narkomanvård, den rena puritanska och moraliserande, allt ska villkoras efter nolltoleransen, återfall=konsekvens.

Ett motexempel är livstidsdömda som efter tjugo-år får nåd, dom har övervakning i något år sedan är dom fria. Och då har dom avtjänat sina straff. I jämförelse med brotten som ger livstid och dom jag gjorde så skulle det vara tvärtom. Tyvärr så är det Jag som aldrig blir frikänd, jag har ett livstidsstraff. Om jag hoppar av Metadonprogrammet så kanske jag frikänns.

Någon ”klok” Polischef myntade för ca tjugo-år sedan uttrycket ”det ska vara jobbigt att knarka”. Varför är det inte lika jobbigt för Östermalms, Lidingö och Danderydssnortarna att ”knarka” som det är för dom socialt brännmärkta hemlösa ”knarkarna” på plattan? Tänk er hur det skulle se ut- Polisen börjar spana nere på Nybrogatan och inne i Sturegallerian för att stoppa och visitera Östermalms, Lidingö och Danderydssnortarna i jakten på ”knarket”, det ska ju vara jobbigt att ”knarka”.

Normalisering är ordet Jag och Brukarföreningen jobbar för, att alla människor oavsett beroende ska bli behandlade på samma sett. Jag är idag en avkriminaliserad opiatbrukare men den sociala brännmärkningen och kontrollen kommer aldrig ta slut.

Ett par avslutande: För två veckor sedan var jag i Amsterdam på ett möte med en expertgrupp jag sitter med i. Mötet hölls i en lokal dit brukare kommer för att duscha, äta, tvätta kläder med mera. På bottenvåningen hade dom ett så kallat ”user room” där dom kunde injicera, röka eller snorta, allt övervakades av kameror, en sjuksköterska fanns också på plats. Reglerna var rätt tuffa, fick du en OD så blev du portad på sex månader. Hur som helst, på morgonen gick jag i ett par timmar runt bland broarna nere i Red Light distrikt där du för ett år sedan inte kunde gå en meter utan att få hundra påstötningar om att köpa kokain och Heroin. Nu fanns det inte en enda försäljare i sikte. Klockan 16 då mötet var över så gick jag ner för den smala trappan och in i user rummet för att ta reda på varför det inte fanns några dealare kvar nere på stan. Där satt två personer påtagligt abstinenta med var sin kopp kaffe, med skedarna och citronsyran, filter och dom andra attiraljerna framför sig redo att injicera. Jag satte mig en bit ifrån och lät dom göra det dom skulle. Jag gick sedan fram och presenterade mig. Frågade om jag fick sätta mig ner och snacka lite, självfallet svarade dom. Från Sverige, spännande tyckte den ena. Jag berättade att jag gått förbi nere i Red Light distrikt ett par gånger under dagen, och inte sett till en enda langare, varför frågade jag?. Dom berättade att dom denna dag börjat leta efter Heroin att köpa redan kl 0900 och fick inte score förrän kl 15. Dom förklarade att bakgrunden var att Polisen för ett år sedan införde nolltolerans mot den öppna drogmarknaden, resultatet var det vi diskuterade. Vidare berättade dom om att det fanns en regel om att dom inte fick stå i större grupper än tre utan att bli bortjagad av polisen. Situationen hade inte varit så här bedrövlig sedan slutet av sjuttiotalet, berättade den ena och allt skyllde dom på den populistiska politikern Pim Fortyjn.